Njut och blicka mot horisonten
I fredags publicerade Himmelriket en gästtext av Fredrik Alfredsson. Idag kommer en fristående fortsättning.
Om vi avslutningsvis ska försöka se på det här guldet med lite distans, i den mån det går, så behöver vi verkligen inte be om ursäkt för någonting. Ingen kan, hur mycket de än vill och hur mycket helsingborgare de än må vara, hävda något annat än att MFF:s 16:e SM-titel är rättvis.
MFF har tagit flest poäng, har flest vunna matcher (21 av 30), flest gjorda mål, minst antal insläppta mål samtidigt som inget lag har förlorat färre matcher, Malmö har högst publiksnitt på hemmaplan och har dessutom lockat näst mest publik till bortamatcherna. En ganska skaplig säsong med facit i hand.
Dessutom ska faktiskt Helsingborg ges beröm. Dels för att de förtjänar det, dels för att det än mer förstärker bilden av hur stark MFF:s säsong har varit. Helsingborg har nämligen gjort en kanonsäsong även de. Normalt sett skulle deras poängskörd förmodligen ha räckt för att säkra guldet med flera omgångar kvar, men i och med MFF:s styrka blev det inget HIF-guld. Det går inte att komma ifrån att de blåröda har imponerat, men med det sagt blir det ännu tydligare vilka som har imponerat mest.
Mästarna från Malmö här är vi!
Var årets enorma framgång väntad? Både ja och nej skulle jag vilja säga. Många talar om revansch för Roland Nilsson och visst kan man se det så. Han har fått en hel del kritik och visade nu vilken fingertoppskänsla och vilka kvalitéer som han besitter. Samtidigt så tycker jag att det har funnits tendenser redan under de två föregående säsongerna. Att det nu skulle räcka ända fram i ett sällan skådat guldrace hade man däremot inte vågat räkna med inför 2010.
MFF visade flera gånger såväl 2008 som 2009 att det finns en imponerande potential i det här materialet. Speciellt under delar av förra hösten - minns exempelvis 5-0-förnedringen av Elfsborg men även matcher som 3-0 borta mot tidigare spöket Gefle - plockade Malmö fram ett spel som hade räckt till en klart mer framskjuten placering om det bara hade förekommit mer konsekvent.
Som MFF:are född i Kalmar och tidigare bosatt i Gävle har man fått höra en hel del gliringar genom åren och efter fjolårets sjundeplats var den hånande kören röststark. Och visst, placeringen i sig imponerade inte men i mina ögon var kritiken många gånger om överdriven. Rent placeringsmässigt må 2008 och 2009 ha varit underkända, men inte spelmässigt. MFF spelade i mina ögon en bra fotboll under fjolåret men var alldeles för ineffektivt. Det fanns spår av ett vägvinnande framgångsrikt koncept i MFF:s spel, det gällde bara att det slipades till och att lägstanivån höjdes. Något som “Rolle”, tillsammans med Josep Clotet, övriga ledare och spelartruppen, klarade av inför 2010.
Hur det gick såg alla och Malmöhatarna som skrattade sig till sömns i skadeglädjesorgasmer förra året har nu satt kritiken i halsen. Det MFF som under fjolåret blandade briljant fotboll med bottennapp och därmed spelade bort sig självt från toppstriden helt i onödan (kapaciteten fanns ju där) har utvecklats och blivit ett lysande spelande och samtidigt stabilt lag.
“…se där Sveriges bästa, stolt och stark!”
Nu gäller det bara att förvalta de minst sagt goda förutsättningarna som finns inför nästa säsong. Att det kommer att lyckas tvivlar jag inte på. Förvisso finns givetvis risken att lagets köps sönder, men med Hasse Borg i kulisserna lär inte köparna komma billigt undan och ekonomin för att lyckas bör finnas där hursomhelst. Dessutom har MFF med Roland Nilsson vid rodret etsat in en spelmodell med offensiv fotboll som säkerligen lockar såväl nya, meriterade spelare som publik och på så sätt borgar för ytterligare framgång.
Vi ska dessutom komma ihåg vilken uppsjö av talanger som finns i klubben. Även U19-laget vann SM-guld och i a-truppen kan vi förhoppningsvis lita till Jasmin Sudic, Pontus Jansson, Agon Mehmeti, Dardan Rexhepi med flera i ett antal år framöver, unga spelare som redan har visat att de kan prestera på högsta nivå.
Framtiden ser ljus ut och även om det förstås finns minor att trampa på under vägen så är optimismen befogad. MFF har de senaste säsongerna sakta men säkert tagit ett antal steg i rätt riktning och har i år visat vad laget är kapabelt till.
Nu är det bara att njuta och blicka mot horisonten. Den här MFF-skapelsen är försatt i de allra bästa av händer och det finns ingen anledning att inte se på det stundande 2011 med positiva glasögon.
Framåt Malmö, heja di blåe!
