Jakten på Allsvenskan, dag 116
Reflektioner efter matchen mot J-Södra
En IFK-poäng efter två omgångar är inte godkänt. Jag hade förhoppningar och förväntningar på 3-4 poäng. Matchen mot J-Södra borde definitivt ha varit en trea. Efter den stora dominansen i den första halvleken, kände man sig glad över IFK:s fina spel. Ett spel som vi inte sett så ofta de senaste åren. Framförallt vänsterflanken var riktigt vass och IFK kom fram gång på gång där. Firma Thordarson/Roth låg bakom det mesta av IFK attacker och man satt bara och väntade på att 2-0 skulle trilla in. De som kritiserat Thordar fick svar på tal om varför han behövs i laget och på planen. Thordars spelstil är tuff och det resulterade i en varning. Den varningen gjorde att Jingblad blev lite rädd för att Thordar skulle få ytterliggare en i den andra halvleken och beslutade därför att byta ut honom. Ett beslut, som man med facit i hand, måste tycka var felaktigt, och jag tror att Jingblad ångrade sig i efterhand. När Thordar försvann, så försvann mycket av IFK:s tryck. J-Södra och framförallt Alexandros Pappas utnyttjade Thordars frånvaro, och fick öppen gata på IFK:s vänstersida. Haris Laitinen, som kom in i stället för Thordar, var inte alls lika stark i defensiven som Thordar. Pappas, som för övrigt liknade Alexander Östlund på mer än ett sätt, kom fram gång på gång och skapade tryck på IFK. En av likheterna med Östlund, var missriktade inlägg och skott, vilket man kanske får vara tacksam för.
Kvitteringsmålet bar stämpeln av ett lag som vågade och därigenom fick det som man kallar tur. En rensning från Södras planhalva, skickade bollen högt upp i luften, högre än VM-läktarens tak. Nedtagningen av Södraspelaren var riktigt läcker, men jag är övertygad om att han aldrig kommer att klara av det en gång till. Crosspassningen var också lite misslyckad, men gick ändå fram till Pappas. Pappas inlägg touchades av Arvhage ut till Elmander, som kunde klippa till distinkt och kvitteringen var ett faktum. Så liten är skillnaden på ett lag som vågar och ett lag som är lite ängsligt. De som vågar har det som kallas tur och de som är ängsliga har det som kallas otur.
När IFK bytte in Bennard, var det för sent, för att kunna åstadkomma något konstruktivt. Diogo, som var bra den första timmen, kom lite i obalans efter den varning han drog på sig. Redan där kunde bytet ha skett, för att ruska om laget lite. Det är historia nu och vi får se framåt mot Landskronamatchen och hoppas på en bättre utdelning.
Det var dock befriande att se ett lag som inte backar hem med åtta man från start. J-Södra må vara nykomlingar, men de ville spela fotboll, vilket bäddade för en riktigt trevlig match, totalt sett. Att Södra fick slå ifrån sig i den första halvleken, berodde mer på att IFK-spelarna stressade och jagade Södra-spelarna till misstag. Tyvärr tappade man greppet efter ca en timme och Södra kunde komma in i matchen. Så här efteråt, är jag är helt övertygad om att Södra kommer att bli minst ett mittenlag i årets serie.
Det finns de som redan nu påstår att det är kört med en allsvensk plats för IFK. Helt fel säger jag. Inte ens en förlust mot Landskrona får mig att sluta tro på avancemang. Nu gäller det att fokusera på nästa match, men samtidigt vara medveten om att serien är lång. Med det spel IFK visade upp i den första halvleken och i början på den andra, så är det bara små detaljer som behöver förbättras/förändras. Med den tröga poängutdelningen så här i början på serien, så kommer spelarna än mer vara medvetna om hur viktigt det är att jobba stenhårt i nittio minuter plus tillägg
