Jakten på Allsvenskan, dag 173 - Krönika: Bruno Santos överflödig?
"Sedan Bruno blev skadad har laget vunnit alla matcher utom två och man har bara en förlust. Och ingen kan någonsin få mig att tro att Bruno Santos arbetar lika hårt som Stefan Thordarson på topp."
Jag var egentligen på väg att skriva denna krönika för en knapp vecka sedan, men tusen saker kom i vägen och sen gick det fort. Plötsligt hade man både hittat sig en ny dam, ett nytt jobb - och sett Kamraterna förlora för första gången på en-och-en-halv månad.
Det känns så typiskt. Tanken var ju att det skulle gå i dur och inte i moll.
På TV:n bakom mig spelar Holland och Argentina en betydelselös match i VM:s grupp D och med tanke på tempot märks det att det just inte betyder ett dugg. Annat var det i måndags.
På Behrn Arena möttes två lag som vill och ska spela i Allsvenskan. Bägge lagen har de senaste åren ramlat ur, det ena p.g.a. för dålig organisation och en tro på att kommande storspelare går att finna i Kuddby, det andra p.g.a. ekonomisk dopning. En aldrig så stor lobbykampanj från landets största (och, i mitt tycke, bästa) sporttidning kunde hålla Örebro SK kvar i Allsvenskan.
Av spelet att döma i måndags finns det ingenting som kan få mig att tro att dessa båda lag spelar i Superettan 2007.
När IFK Norrköping tog ledningen i den 7:e minuten gjorde man det på ett typiskt svenskt sätt och på ett sätt som numer också präglar IFK. Det var tyngd, fysik och envishet som tryckte in bollen bakom Peter Westman. Bollen spelades in av den lille ettrige, tekniske Haris Laitinen, den förlängdes av truppens största spelare, Thomas Magnusson (187cm, 90kg) och forcerades så småningom i nät av den som störst av alla personifierar denna inställning, Stefan Thordarson.
Märkligt nog är den som spelar mest traditionellt mest svenskt av alla i 2006 års IFK Norrköping islänning.
Sedan Mats Jingblad gjorde det oerhörda att byta spelsystem mitt under säsong för ett par omgångar sedan har spelet fungerat för laget. Det var länge sedan en tränare i IFK Norrköping vågade gå ifrån 4-4-2-systemet, men Jingblad vågade. Han flyttade upp evighetsmaskinen Patrik Jönsson och den elegante norrmannen Eirik Dybendal i ytterforwardsroller, släppte Patrik Svensson fri på sin högerkant och vips fungerade det.
Var det så enkelt?
Nej, självklart inte. Nyckeln är en 31 årig Stockholmare som kom som en virvelvind sommaren 2004, var skadad hela 2005 och nu äntligen är tillbaka - som tvåvägsspelare.
Mats Jingblad har förvandlat Pierre Gallo från en offensiv playmaker till en spelare som lika gärna tar defensiva löpningar som offensiva och som håller i taktpinnen på ett förvisso mindre spektakulärt sätt. Men det är effektivt. Ett mittfält så välbalanserat har vi inte skådat på Idrottsparken på mycket länge. Jag i min ungdom kan inte påminna mig att jag sett det alls.
Med Nordbeck som effektivt defensivt lås och Haris Laitinen som ett yrväder på endera kanten har det blivit fart i IFK Norrköpings spel.
Och trots att den som alla ser som den stora stjärnan i truppen, Bruno Santos, varit skadad så gott som hela säsongen har målen kommit till slut. Den stora frågan är nu om han verkligen ska ha den "säkra" plats i startelvan som åtminstone han tycker att han är värd.
Sedan Bruno blev skadad har laget vunnit alla matcher utom två och man har bara en förlust. Och ingen kan någonsin få mig att tro att Bruno Santos arbetar lika hårt som Stefan Thordarson på topp. Eller att han ens skulle underordna sig den rollen "Thordar" har idag.
Nej, islänningen på topp känns given.
Kan han peta "Jösse" eller "Dyben"? Nej, han besitter varken tekniken eller snabbheten för en sådan roll.
Ska man då slopa spelsystemet, återgå till ett 4-4-2 där innermittfältarna byts ut från en match till nästa?
Nej.
Mats Jingblad har angenäma problem framöver.
Hur högt är oddset på att Grant Igesund lämnar klubben när transferfönstret öppnar?
