Jakten på Allsvenskan, dag 259 - Deppiga tankar i dagens jagande
"Det är fan tragiskt. Jag är inte direkt tillfreds med tanken att vår vardag handlar om matcher mot lag som Mjällby, Väsby och Falkenberg."
Idag är vi inne på dag 259 av artikelserien ”Jakten på Allsvenskan”. Jag måste erkänna att det kan vara jobbigt vissa gånger. Denna artikelserie ger ju verkligen allt svart på vitt: 259 dagar har gått av året; 259 artiklar om Kamraternas längtan till Allsvenskan. Och då pratar vi bara om i år. Totalt är det drygt 1400 dagar sedan vi var där vi hör hemma. Suck…
Snart är det dags för derby mot lillebror. Jag undrar egentligen hur många av Kamraterna som verkligen upplever detta som ett derby. Det är väl bara Patrik Jönsson och Anders Whass som egentligen är Norrköpingskillar från grunden, och som möjligen ser mötet mot lillebror som ett ”riktigt derby”. Jag har en känsla av att det är lite annorlunda hos motståndarna. Ringde förresten Anders Whass ett tiotal gånger idag för att få några kommentarer inför måndagens drabbning. Möttes av ”Anders automatiska telefonsvarare”.
Visst, självklart är säkerligen både Kamraterna och lillebrorsan extra laddade inför dessa kamper. Men tänk vad roligt det hade varit med två lag representerade av främst Norrköpings- respektive Åtvidabergskillar!
…finns det manuella telefonsvarare?
Seger på måndag är nödvändigt. Ett måste. Som vanligt. Det är sällan man kan resonera som att ”seger vore bra, men ett oavgjort är ingen katastrof”. Allt annat förutom seger är katastrof.
Och inte kommer det bli lättare i kommande omgångar. Efter derbyt stundar tre svåra möten mot Ljungskile, Örebro och Brommapojkarna. Tillåt mig att vara skeptisk.
Jag försöker vara optimist – har till och med provat, dock utan vidare resultat – men imponeras av dem som alltid kan hålla humöret uppe. Men en fördel med att vara lite mer åt det pessimistiska hållet är man kan glädja sig mer när det går bra för Kamraterna. Dock är det ju inte så ofta det gör det, nuförtiden.
Träffade en gammal vän häromdagen. Vi diskuterade som vanligt IFK, men denna gång inte det som händer på planen. Utan det som händer – eller inte händer – vid sidan om. Närmare bestämt supportrarna. Kommer det finnas några av oss kvar om IFK tänker fortsätta harva i Avgrunden? Medelåldern på folket på Parken är ju inte direkt låg. Unga tjejer och killar som växer upp i Norrköping idag har inte IFK Norrköping som favoritlag så länge som Superettan är arenan.
Det är fan tragiskt. Jag är inte direkt tillfreds med tanken att vår vardag handlar om matcher mot lag som Mjällby, Väsby och Falkenberg.
Vi måste snart – återigen – slåss mot Malmö, AIK och Göteborg om guldet. Annars är IFK Norrköping och dess supportrar snart ett minne blott i fotbollens Sverige…
