IFK Norrköping och desperationen
Det kom ett brev till redaktionen. Från signaturen Köpenick i Kalmar. Ett mycket läsvärt och tänkvärt brev. Redaktionen tackar och bockar
Som Kalmar FF-supporter har jag väl egentligen inte här att göra, men IFK Norrköpings kräftgång är en företeelse som har sitt intresse även utanför de närmast sörjandes krets. Därför hoppas jag att det må vara mig förlåtet om jag kommer med några reflexioner.
Som jag ser det - utifrån och inte det minsta insatt, jag vill betona det - har IFK Norrköping två stora problem, som delvis överlappar varandra. Det ena gäller klubbens, lagets, spelarnas och supportrarnas självbild, identiteten helt enkelt. Det andra är att man alltför sent börjat begripa vad superettan är för ett slags serie.
Det är väl 20 år sedan IFK Norrköping senast var ur allsvenskan. Trots att klubbens successiva nedgång varit tydlig under flera år för vem som helst med lite distans till föreningen, och säkert för många i dess närhet, tycks degraderingen ändå ha upplevts som något overkligt när den väl inträffade. Och när väl "katastrofen" var ett faktum började man genast "visa handlingskraft" - man skulle upp igen med en gång.
Men man såg bara målet och avpassade medlen för det, man såg inte hur man skulle klara av vägen dit. Jag vet att flera skribenter på olika IFK-forum visade varningsflagg på ett tidigt stadium, men riktigt vad superettan är, det hade nog få klart för sig. Och det är en kolossal skillnad, jämfört med gamla norr- och söderettan. Inte så att lagen är så förtvivlat mycket bättre, men det finns inga givna segrar att hämta i ettan längre.
Precis som de flesta andra rikstäckande andraligor - den tyska till exempel - är superettan full av på olika sätt desperata lag, på ett helt annat sätt än den högsta divisionen. Anledningen är förstås att så pass många fler av lagen försvinner ur serien från ett år till nästa. En del bara måste gå upp igen, de andra får inte på några villkor trilla ur. I Sverige kan som mest närapå en tredjedel av lagen spela i en annan serie året därpå, i Tyskland är det sju av 18 som försvinner upp eller ner. (Därför är den överbefolkade engelska division 1 inget bra jämförelsematerial, procentuellt hänger betydligt fler lag kvar och kan anpassa sig till en mer eller mindre stadig tillvaro på den nivån).
Oavsett om lagen nu är desperat inriktade på att gå upp eller på att hänga kvar, måste de lära sig hantera sin desperation. De flesta lag - i Sverige som i Tyskland (bortsett från kvalitetsskillnaden) - gör det genom att spela ett slags enkel grundfotboll med tätt försvar, noggrann markering och satsning på kontringar. Trist men nödvändigt, eftersom spelarresurserna nästan alltid är begränsade. Ett lag som trillar ner ur allsvenskan utan att vara mentalt förberett på vad som väntar blir därför ett lätt byte för lag som vet vad det handlar om. Se bara på Norrköpings premiär mot Gefle. Och serien är lång och slitsam, den innehåller fler lag och matcher än allsvenskan. För att aspirera på att gå upp måste man ha en bred trupp med mycket folk som duger på den här nivån eller osannolik tur med att slippa skador.
År 2000 var Kalmar FF vid den här tiden i precis samma situation som IFK Norrköping är nu. Man hade åkt ur allsvenskan och var på god väg att ramla ur ettan också. Skillnaden är naturligtvis att IFK Norrköping är en betydligt mer anrik klubb med allt det innebär av extra tryck, men jag kan lova att pressen känns en hel del i Kalmar också.
Till skillnad från IFK har KFF heller aldrig varit ett riktigt etablerat lag i allsvenskan, frånsett några år i slutet av 70-talet, även om man totalt gjort 16 säsonger i allsvenskan.
Tränarsituationen var också annorlunda. KFF hade redan på hösten 1999 kontrakterat en ny tränare för säsongen 2000, den tämligen oerfarne Simon Hunt, sedan Nanne Bergstrand i juli aviserat att han skulle träna Helsingborg året därpå. När Hunt skrev på visste han inte om det var ett allsvenskt lag eller ett lag i superettan han skulle träna. Det visade sig bli det senare. Oddsen för att Hunt skulle lyckas var inte goda och han klarade heller inte av sitt närmast omöjliga jobb. Dock fick han sitta kvar till september innan han sparkades och ett par veckor senare ersattes av Conny Karlsson. Då återstod sju matcher.
För IFK Norrköping är, som alla vet, tränaromständigheterna lite annorlunda. Anledningen till utredningen härovan är mest att jag vill klargöra för eventuella IFK-läsare att jag är väl medveten om allt detta.
Men trots dessa skillnader är IFK:s nuvarande och KFF:s dåvarande läge ändå i stort sett identiskt. Kalmar FF klarade sig kvar. Hur?
Conny Karlsson är en tränare av den auktoritära typen. Kalmar FF hade massor av bekymmer när han anlände, spelet hade gått fullständigt i baklås, Hunt hade i panik hattat hit och dit med laget, otryggheten var stor. Det fanns ingen tid att bena upp alla problem ordentligt. Nu gällde det att hänga kvar. Kalmar FF:s mittfältare Henrik Rydström beskrev i en krönika på sin hemsida - Henriks krönika - vecka 45/2000) hur Karlsson gjorde:
"Det Conny tillförde truppen var stabilitet. Först och främst ringade han in våra problem och gjorde dem hanterbara genom att få gruppen att fokusera sig på tre eller fyra faktorer istället för tio. Sedan klargjorde han, på gott och ont, att de 13 eller 14 man som cirkulerade i startelvan när han kom till KFF, skulle få förtroendet säsongen ut. Oavsett hur de presterade. Det skapade en trygghet. Nackdelen var att de som inte var inräknade bland de 13 eller 14 tappade kraftigt i motivationsnivån. "
Men det fungerade och året därpå vann FF serien i stor stil. Jag misstänker starkt att IFK har minst tio bekymmer och försöker lösa dem allihop, helst på en gång. Det går inte. Ännu en ny tränare är ingen lösning, däremot kanske en rutinerad människa, helst lite utifrån men gärna med förankring i klubben, som den nuvarande tränaren kan resonera med. Den rollen har i KFF spelats av Bosse Johansson (IFK Göteborgs nuvarande tränare). Jag vet att Norrköping tidigare försökt liknande lösningar med inte fullt lyckat resultat, men det gäller att hitta rätt person också. Om han nu överhuvudtaget existerar.
Kalmar FF räddade sitt kontrakt slutgiltigt just i Norrköping när man vände underläge mot Sylvia på Bollspelaren och vann med 3-2 efter segermål av Joachim Lantz i 88:e minuten. Lantz är egentligen mittback och kastades som en ren råchansning upp att anfalla. Så det behövs tur också.
Att Kalmar FF går mycket bättre i superettan i år än IFK Norrköping har säkert att göra med FF:s erfarenheter från 2000 och 2001. För offensivt har laget inte alls spelat bra i år, frånsett segermatchen mot Trelleborg hemma och delvis matchen borta mot just IFK Norrköping. Att FF kunde vinna den, trots flera grova misstag, berodde nog främst på IFK:s dåligt organiserade försvarsspel, och det är vad jag förstår ett av de problem IFK snarast måste koncentrera sig på. Åtminstone mot FF var det rena svängdörren i mitten. Men att hänga mittbackarna för det är knappast någon lösning. Illa organiserat försvarsspel har nästan alltid djupare orsaker än så. Ett exempel som Henrik Rydström anför som delförklaring till Kalmar FF:s ökensäsong 2000:
"Tidigare pressade vi alltid inåt planen när vi försvarade oss, men nu skulle vi pressa utåt. Det låter kanske som en bagatell, men det är det inte. Först och främst gjorde det många osäkra, en osäkerhet som ledde till att man tvekade en tiondel för länge och därmed kom man på mellanhand. Sedan innebar det också att jag som central mittfältare inte fick så många lägen att vinna bollen som tidigare. Och när jag vann bollen var jag för djupt ner på egen planhalva för att kunna skapa några farligheter."
Så till självbilden. Vad har IFK Norrköping av idag för identitet?
Om inte förr blev det tydligt att den är i akut kris efter brakförlusten mot Boden. Hos de supportrar som gör sig hörda på olika Internet-forum framkallade nederlaget ännu starkare overklighetsreaktioner än när man åkte ur allsvenskan. Och då blir det tydligt att många av fansen inte heller riktigt har begripit vad superettan är för någonting. Boden är inget dåligt lag, det är nog det gäng som bäst av alla jag sett i år förmått avpassa sitt spel efter sina begränsade resurser. Visst, 5-0 är på tok för mycket att förlora med mot vilket lag som helst, men sånt händer när ett lag i svår obalans får möta ett gäng, visserligen inte alltför märkvärdigt, som är fullt på det klara med hur man ska bete sig på plan.
Det stönades, ojades och vojades - hur kunde anrika IFK förlora mot denna bandyklubb (som faktiskt lade ner sin bandyverksamhet redan på 60-talet), den blå stjärnan hade skändats och gud vet allt man kunnat läsa. Fans är bra på självbedrägeri och sämre på självinsikt, det ligger i supporterskapets natur.
Gopeking.net rubricerar numera sin sida "Östkustens svar på Gais". Det är självironiskt men inte speciellt träffsäkert. Gais är ett hissgäng som i svensk fotboll de senaste 25 åren bara överträffas av Kalmar FF. IFK Norrköping har med något års undantag legat i allsvenskan hela denna tid.
Nej, det finns en annan klubb i Göteborg, som haft ännu större framgångar än IFK Norrköping och som också drabbats av en svårartad identitetskris på senare år som är mer jämförbar med den IFK Norrköping nu genomgår: IFK Göteborg.
Så här skrev en klok man, om vilken jag inte vet annat än att han heter Anders Almgren, i en gästkrönika på "Alltid Blåvitt"-sidan på svenskafans.com i november i fjol när läget var som värst för Blåvitt:
"Som jag ser det, så befinner vi blåvita supportrar oss i en slags kris idag. Vår självbild eller identitet har varit ansatt av mediokra resultat i flera år, men det har inte varit värre än att vi kunnat hålla liv i vår syn på oss själva som Mesta Mästarna, de ständiga vinnarna. I och med säsongens fiasko går det dock inte längre och resultatet har blivit turbulens och splittring. Grunden för vår identitet har så att säga slagits i spillror. Vi måste komplettera vår interna kultur.
Problemet med detta är, att samtidigt som vi omformulerar våra interna myter, så omformulerar vi även normerna för hur en ängel skall vara.
Frågan är hur vår reviderade självbild skall se ut. Vi är fortfarande dubbla UEFA-mästare och sjuttonfaldiga vinnare av SM-guldet, men det behövs något mer. Jag ser två alternativ: en hårdför 'ultraslinje', där vi löser problemet med lagets kräftgång genom att distansera oss från IFK Göteborg. Och en beslutsam 'Bernmarlinje', där vi sluter leden och verkligen kämpar för att bli en positiv kraft i ett framåtstävande IFK Göteborg."
Almgrens resonemang utmynnar förstås i att "ultraslinjen" måste förkastas:
"Konsekvenserna av en sådan supporterkultur ser vi ett exempel på om vi vänder blickarna mot Black Army. De odlade under 90-talet någon slags ultrasromantik och deras klubb - AIK - betalar fortfarande priset. Sponsorförhandlingar, spelarvärvningar - allt blir svårare."
Istället tar han fasta på några rader ur Stefan Thylins bok "Änglarna":
" 'Efter segern i UEFA-cupen 1982 trodde många att detta var en unik händelse, en bragd som aldrig skulle kunna upprepas av ett svenskt lag.
- Vi ska göra det igen, sa Bernmar.
Fem år senare fick han rätt - igen.'
'Vi ska göra det igen.' Jag anser, nej, jag vet att vi supportrar kan påverka IFK Göteborgs resultat och förutsättningarna för klubbens arbete på ett påtagligt och konkret sätt. Järnkaminerna har arbetat hårt med det här och gjort det bra, men jag är övertygad om att vi änglar kan göra det ännu bättre. Vi kan bli en positiv kraft i ett framåtsträvande IFK Göteborg - och om inte styrelsen i IFK ser till att klubben blir framåtsträvade, ja, då får vi ta täten. Vad det handlar om är att våga ha visioner, att finna sätt att nå dem. och att arbeta ."
Almgrens krönika borde vara intressant läsning för många Norrköpingsfans i dessa dagar. Den finns på:
SvenskaFans
Det blir inte lätt för IFK Norrköping att ta sig ur sin kris, men tar man itu med problemen på rätt sätt utifrån klubbens speciella förutsättningar kan nog vägen tillbaka till allsvenskan vara betydligt kortare än det förefaller idag.
Köpenick
Kommentera HÄR
