Jakten på Allsvenskan, dag 487 - Den store och den lille
I morgon drabbar storebror och lillebror samman på parkens gröna matta. Två lag, bara en stad. Ett derby är som en skräckfilm. Stämningen pendlar oavbrutet mellan ytterligheter. Man vaggas långsamt till falsk ro innan något elakartat och otäckt händer. Hjärtat flyger ur halsgropen, ett nät rasslar, någon nästan dör.
Men Sylvia mot IFK Norrköping är inget vanligt derby. Den riktiga rivaliteten finns inte; traditionen är inte tillräckligt stark, supportermassan är alldeles för vitblå. Ingen dör, stämningen är nästintill kamratlig. Man klappar varandra på axlarna och lyssnar stillsamt till Peking Fanz ljudvågor, som har obegränsat tillträde till luften. Lugnet är massivt. Ändå gömmer sig skräckfilmskänslan någonstans i brösttrakten. En molande derbyfeber gör sig påmind, en växande rädsla för att lugnet plötsligt ska brytas av ett fladdrande långskott eller en för snål bakåtpassning.
Varför är man rädd? Är det för att Superettan är en svår serie där alla lag kan slå alla? Nej, i det här fallet handlar det om mer än så. I drabbningen mellan Sylvia och Norrköping handlar oron om att historien är full av hjältehistorier där den lille och svage vinner över den store och starke. Den bibliska figuren David lyckades besegra jätten Goliat med en liten sten och en stor portion list. Det grekiska fotbollslandslaget, med den gråhåriga gamla målvakten Nikopolidis i spetsen, blev stora EM-hjältar 2004 och överträffade sig själva tusen gånger om. De små ekorrarna i serietidningen Bamse besegrar bovarna varje gång trots sin underlägsenhet i styrka, därför att de arbetar tillsammans med en ramstark gemenskap.
Det finns hur många exempel som helst med en och samma sensmoral: De små och uträknade kan också! Därför sänder derbyt en del små kalla skräckfilmskårar längs min luttrade ryggrad.
Säsongsinledningen har varit mycket bra för IFK Norrköping. Man har plockat så många poäng man kan kräva, försvarsspelet och innermittfältet har sett robust och slagkraftigt ut och de offensiva spelarna har vaknat mer och mer. IF Sylvia, vår lille lille bror, har också stått för en godkänd spelmässig (men knappast poängmässig) inledning. Avståndet mellan Norrköpingslagen är redan ganska stort, precis så som det ska och måste vara. Derbyt i morgon kommer att cementera det faktum att IFK är ett topplag och Sylvia ett bottenlag. Men ändå denna gnagande oro… Kan den lilla och svaga vinna över den stora och starka? Kan Sylvia, likt David, hitta tillräckligt med slughet och mod för att få jätten IFK på fall? Kan Sylvias keeper Peter Karlsson ”göra en Nikopolidis”, odla grått hår och göra akrobatiska och fantastiska räddningar som mer liknar gymnastik än fotboll? Kan Sylvias spelare finna samma samarbetsförmåga och lagmoral som Bamses ekorrvänner, och med kommunistiska slagord erövra parkens matta med en medioker men oerhört sammansvetsad trupp?
Svaret måste bli ”Nej! Sylvia kan inte det!” Och ändå känner jag skräckfilmskänslan i bröstet växa sig lite starkare för varje minut.
Sylvia mot IFK Norrköping är inget vanligt derby. Det är ingen som dör, stämningen är nästintill kamratlig. Läktarna är färgade i vitt och blått, lugnet är massivt. Så händer plötsligt någonting, en hög boll flyger åt fel håll, en frispark ges bort i ett farligt läge. Stämningen börjar pendla mellan ytterligheter. En molande derbyfeber gör sig påmind.
Den otäcka filmens upplösning närmar sig.
1642 dagar sedan degraderingen.
