Jakten på Allsvenskan, dag 504 - Krönikan: Det är stjärnans år!
"Herregud, IFK Norrköping leder Superettan ochär obesegrade, försvaret ser stabilare ut än på många herrans år och man har seriens bästa innermittfält! Ändå kan folk med att klaga."
Jag tänker vara så fräck att jag kapar Mats Willners slogan rakt av. För i år verkar det som att det stämmer: Det är stjärnans år i år!
Vintern 2003 var jag knappt ens myndig och kunde därför mer eller mindre tvingas in i redaktionen till det som skulle komma att bli Parkens Vita Hjältar. Det var även samma vinter IFK Norrköping rustade för sin första säsong i Superettan, den som skulle bli den enda.
Nu, nästan 4,5 år senare, har Parkens Vita Hjältar vuxit ut till att bli - vågar jag påstå - den bästa IFK Norrköping-siten på nätet. Samma år verkar det som att Kamraterna äntligen har hittat rätt.
6 omgångar in i serien toppar man tabellen. Förvisso med en match mindre spelad, men ändå som ett obesegrat lag. Jag kan i vart fall inte komma ihåg när IFK Norrköping inledde en serie så bra som i år.
Och det känns inte som att det är några revolutionerande hemligheter som ligger bakom årets framgångar. Det är helt enkelt den gamla svenska modellen som ligger till grund. Ett långsiktigt arbete på trupp- och ledarsidan och en stark defensiv.
IFK Norrköping har på 6 matcher släppt in 3 mål, varav 1 på straff. Det säger en hel del.
För det första att lagets defensiv är skicklig. När jag säger laget så menar jag att 11 spelare på planen gör sitt jobb, från Stefan Thordarson längst fram till Nuredin Bakiu längst bak.
I mittens rike regerar Mikael Blomberg och Magnus Samuelsson. På försäsongen gjorde jag misstaget att försöka diskutera seriöst med några av GoPeking.net's "Gnällbänksprofiler". Jag argumenterade efter en träningsmatch att ytterbacksspelet skulle komma att bli mycket bättre i år eftersom Viktor Rönneklev är en erkänt duktig spelare offensivt och hans raider skulle bli fler och fler ju längre säsongen led, eftersom "Blomma" och "Sama" täcker upp så fint bakåt när "Ploppen" sticker.
Mycket skit fick jag för detta. Det hette att jag "försvarar IFK Norrköping som en sektmedlem försvarar sin sekt".
6 omgångar in har vi svaret. Viktor Rönneklev har varit genomgående bäst i laget, radiokommentatorn i Mjällby-matchen var helt lyrisk över hans spel, och Magnus Samuelsson och Mikael Blomberg har täckt upp ytorna bakåt på ett formidabelt sätt.
Resultatet har blivit att Kamraterna i år har fått ytterligare en dimension i sitt spel. "Ploppen" är mycket mer offensiv än Mikael Roth på andra kanten, det vet vi sedan tidigare; Roth är gammal mittback, Rönneklev en f.d. yttermittfältare. Det säger sig självt att Viktor är mer offensiv.
I torsdags bar detta frukt när Rönneklev satte fart på högerkanten, drev upp bollen från eget straffområde till offensiv planhalva. Till slut landade bollen hos Eirik Dybendal som gjorde matchens enda mål.
Allt tack vare att Viktor vågade gå på offensiven.
Vilket skedde tack vare innermittfältet.
Försvar blev alltså bästa anfall, i detta fallet.
Det är nästan lite sorgligt att läsa vad folk skriver ibland. Herregud, IFK Norrköping leder Superettan ochär obesegrade, försvaret ser stabilare ut än på många herrans år och man har seriens bästa innermittfält! Ändå kan folk med att klaga.
I år finns inte de där svaga länkarna vi sett tidigare. Lite panikragg, lite chansningar här och var, lite "Det-måste-gå-vägen-så-vi-hoppas-på-detta"-tänk. Det finns inte längre. I år är stabilitet nyckelordet och det är så skönt när Mats Jingblad säger som i måndags, efter Häcken-matchen: "När vi inte vinner så ska vi fan inte förlora!"
Det är just det tänket, den inställningen som saknats tidigare. I år finns den där och det är det som gör att jag kan sno Mats Willners mantra och skriva: Det är stjärnans år i år!
1659 dagar sedan degraderingen