Jakten på Allsvenskan, dag 539 - "Vi lever i himlen. Egentligen har vi aldrig flyttat därifrån."
Och vinst igen, den här gången mot Sirius… Jag känner mig som vanligt, en aning lättare kanske, men i stort sett som vanligt. Det här är vardag nu; seger, seger igen, många mål och massivt målmedvetet spel. Vi lever i himlen. Egentligen har vi aldrig flyttat därifrån.
Jag går förbi idrottsparken och ser ett gäng måsar flyga precis ovanför norra målet. En av måsarna flyger ned och sätter sig på målställningen. Han vet att det är här man ska vara, att det är här det trygga hemmet finns. Måsen verkar lugn, vardagsstämningen har fångat honom.
En tanke på laget. Denna vilja! Benen springer besinningslöst, positioner intas och befästs. Passning, passning, passning, mål! Varför?…
Vad är det med Bamberg? Varför springer han så mycket att han borde dö eller åtminstone hamna på akuten? Varför smeker han fram gudomliga inlägg och iskalla instick? Varför dunkar han in halvvolleymål och fjuttreturer? Varför är han en stjärna?
Vad är det med åldringarna på mittfältet? Varför är Blomberg kapten ut i stortårna? Varför är Samuelsson ett lejon? Varför? Varför är åldern bara en siffra på ett papper?
Varför är gubbarna stjärnor?
Och Jingblad då, vad är det med honom? Varför har han skapat ett lag lika sammansatt som ett berg? Varför får han alla lagdelar att vara en lagdel? Varför är han kung vid sidlinjen och på presskonferensen? Varför är Jingblad en stjärna?
Till sist; vad är det med mig? Varför känner jag mig som vanligt efter seger i en seriefinal? Varför ler jag ett litet snett leende, tittar en snabbis på tabellen och somnar, lika kolugn som jag var minuterna innan match? Varför är febern borta?
Jag vet varför. För att den blåa stjärnan i år rymmer ett riktigt lag, det lag som alltid funnits men som de sista åren hamnat något utanför stjärnans knivskarpa kanter. Vi är där igen! Laget lever, Norrköping är ett hav av kraft. Bamberg, Blomberg, Samuelsson, Jingblad, iskalla islänningar, en skadeskjuten brasse, löpvilliga ynglingar och en stor samling modiga viljor; alla är del av en och samma stjärna. Det blå ljuset strålar över oss, dödar febern, stillar oron. Det är vackert. Det är lyckans vardag.
Jag tänker inte bli kaxig. Alla vet att vardagen plötsligt kan rubbas av oväntade händelser. Stjärnan skulle kunna spricka, måsarna skulle kunna fly från ett hem som förlorat sin trygghet. Jag tänker inte bli kaxig. Men jag vet att ingenting kan rubba oss i år...
En stjärna - ett lag. Vi lever i himlen. Egentligen har vi aldrig flyttat därifrån.
1694 dagar sedan degraderingen.
