Jakten på Allsvenskan, dag 621 - Man måste minnas för att kunna glömma (del 1 av 5)
Allsvenskan 2008 är vår! Ingenting kan gå fel nu, superettanspöket är besegrat en gång för alla. Äntligen! I denna artikelserie i fem delar kommer vardera av de fem åren i superettan att granskas. Ibland måste man påminnas om helvetiska tider, för att slutligen kunna lämna skiten bakom sig för gott. Vi börjar från början; år 2003. IFK Norrköpings första år på svensk fotbolls illaluktande bakgård. Det medvetslösa återtåget. Helvetet.
Jag tror att alla vit-blå supporters minns den andre november 2002 med smärta och sorg i bröstet. IFK Norrköping spelade 1-1 borta mot GIF Sundsvall och tvingades därmed ned i superettan, en serie full med landsortslag som knappt ens Lars-Åke Lagrell känner till namnen på. Tomheten var bedövande. Våra hjältar segnade ned på den norrländska mattan medan radioapparater kraschade mellan väggar och tak. Det dröjde dock inte länge innan hoppet om en ny vår infann sig. Alla var överens om att sejouren i Superettan skulle bli ettårig. ”Återtåget” blev ett begrepp, det affischerades över hela staden, nedräkning startade till dagen då den allsvenska platsen skulle säkras. Planer för segerbanketten dukades upp innan första matchen ens var spelad. Budskapet var tydligt: ”Vi är ju för fan IFK Norrköping, ett av svensk fotbolls genom tiderna största lag. Tolv SM-guld, sex cupsegrar, mängder med historiska storspelare. Vem skulle någonsin kunna rubba oss?”
Det fanns ingen tvekan: IFK Norrköping skulle återvända till Allsvenskan år 2004. Det faktum att den relativt starka truppen dessutom fick behållas ganska intakt, så när som på Tomas Olssons flykt till MFF, stärkte säkerheten än mer. Klasspelare som Sumiala, Bosevski och Roth skulle sparka skiten ur knattelag som IFK Malmö, Forward och Falkenberg. Även tränaren Håkan Ericsson var säker på sin sak; vi skulle vara tillbaka i allsvenskan innan vi hann blinka. Återtåget 2003 kunde börja!
Första träningsmatchen för säsongen: IFK Norrköping – Hammarby. Resultat: 0-4. Vad hände? Ingen vet… Sedan fortsatte det. Vinterns och vårens träningsmatchande blev en uppvisning i stukat självförtroende och enormt tryck på axlarna. IFK lyckades visserligen besegra Åtvidaberg och Trollhättan, men förlorade mot ett blåbärslag som Husqvarna FF. Det var något som inte stämde, våra hjältar såg bleka och tafatta ut, nästan ängsliga. Vi visste dock alla att träningsmatcher bara är på lek, att det är något av det mest oviktiga som finns i fotbollsvärlden. I alla fall var det det vi intalade oss… För varje baklängesmål som trillade in i IFK: s kasse, ökade vår längtan till seriepremiären mot Gefle IF. Det var då vi skulle visa Fotbollssverige att vår närvaro i Superettan var ett misstag. Förspelet hade ingen som helst betydelse.
Så kom äntligen dagen för premiären. Över 8000 på läktarna och strålande solsken. Underbara förutsättningar för en fest där Gefle skulle krossas. Och allt började strålande. I den 14: e minuten hittade Anti Sumiala lagkamraten Jonas Andersson som via ett Gefleben gjorde ett-noll till Norrköping. Lugnet infann sig, den njutningsfulla säkerheten var påtagligt närvarande.
När domaren blåste av efter 90 minuter stod Gefle som segrare med 3-2. Mardrömmen började ta form…
Sedan följde slagen i ansiktet på löpande band; oavgjort mot Västerås, Kalmar och ÅFF, hemmasegrar mot Falkenberg och Boden, förlust mot Assyriska. 2 segrar på 7 matcher, båda dessa mot tippade bottenlag på hemmaplan. Spelarna gick på knäna, klubbledningen famlade i mörker. ”KRIS” var det enda ord som kunde beskriva det inträffade.
Den förste juni 2003 tog IFK Norrköping sig an Café Opera på bortaplan. Både Håkan Ericsson och spelarna var minst sagt pressade. Supportrarna krävde resultat, omedelbart! Matchen slutade 3-0 till Café Opera. Efter slutsignalen ringde tränare Håkan Ericsson till ordförande Roger Ekström och ställde sin plats till förfogande. Denna åsikt var ömsesidig, Håkan Ericssons förtroende var förbrukat både hos klubbledning och supportrar. Valet av ny tränare föll på Stefan Hellberg, som vid den tiden arbetade som talangutvecklare i klubben.
Stefan fick en härlig start på jobbet. Den femtonde juni tog IFK sin första bortaseger för säsongen, i Hellbergs första match som tränare. Trelleborg besegrades med 4-2 efter två mål av den långe och gänglige Niclas Fredriksson, även kallad ”Storken”. Detta var början på en serie av tre bortavinster på fyra matcher. Hellberg-effekten pulserade, bultade, för att sedan snabbt dö ut…
Resterande delen av säsongen blev en resultatmässig berg-och-dalbana. Den allra största och bittraste djupdykningen kom borta mot Boden, då IFK förlorade med 5-0! Faktum är att återtåget under delar av säsongen faktiskt handlade om att undvika nedflyttning. Kraven låg som ett ok över de vit-blå spelarnas axlar. Superettan blev en fet spark i ansiktet på alla oss självgoda ex-allsvenskar. Till slut landade IFK Norrköping på nionde plats i serien, 18 poäng från kvalplatsen till Allsvenskan. Återtåget fastnade i underjorden. Allting kändes tomt.
Slutligen några korta notiser.
2003 var året då…
• …Mikael Roth värvades till IFK Norrköping, främst för att fungera som vänsterback.
• …IFK:s fantastiske målvakt Balázs Rabóczki lämnade klubben inannan säsongen startade för spel i FC Köpenhamn. Han ersattes av Dime Jankulovski, som senare under säsongen lånades ut till ÖIS.
• …den unge målvakten Andreas Lindberg kom till IFK och petade den betydligt mer rutinerade Jankulovski.
• … Niclas Fredriksson under seriespelet gjorde fjorton mål och sju assist, men ändå inte fick förlängt kontrakt med IFK Norrköping.
• …Michael Andersson precis innan jul tackade ja till att efterträda Janne Svensson som klubbdirektör. Andersson betonade när han tillträdde att det allra viktigaste är att klubben IFK Norrköping är ”väl rustad när den går upp”.
• …Peking Fanz ”sångstrejkade” efter 4 gångna matcher av serien, på grund av att de upplevde IFK Norrköping 2003 som ett lag utan kämpaglöd och vilja.
• ...Håkan Ericsson fick lämna klubben helt och hållet, trots att han hade en överenskommelse med IFK Norrköping om att få en ny tjänst i klubben istället för sitt tidigare tränarjobb. IFK förklarade uppsägningen med ”arbetsbrist”. Strax därefter anställdes Michael Andersson i klubben…
• … alla människor med vit-blå hjärtan fick känna tomhetens svarta ok över axlarna. En niondeplats i Superettan! Det blev allt mer uppenbart att vandringen tillbaka skulle bli lång och mödosam…
Nästa vecka fortsätter artikelserien med år 2004.
1775 dagar sedan degraderingen.
