Man måste minnas för att kunna glömma (del 4 av 5)
Den svarta delen av minnets resa ska nu avslutas. Sorgerna ska plåga oss en sista gång, innan vi begraver dem för alltid. Här följer en genomgång av år 2006 – det sista misslyckandet.
Sjundeplatsen år 2005 hade skurit djupa sår i de IFK-hjärtan som precis så sakteliga hade börjat läka. Vi var tillbaka på ruta ett, slaget var förlorat. Eller hade det precis börjat? En ny start, en ny vår, friska IFK-hjärtan med kraft…? Vi visste inte.
I slutet av år 2005 hade Mats Jingblad skrivit på för Kamraterna. Hans anländande möttes med stor skepsis av många supportar. Jingblad kom direkt från en katastrofal tid i Landskrona BOIS, där han hånats och bespottats av både klubbledning och fans. Var Jingblad verkligen mannen för IFK? Fanns det någon rätt man för IFK?
Ett stort antal rutinerade nyförvärv gjordes inför säsongen 2006. Målvakten Magnus Jonsson, mittbackarna Tomas Magnusson och Kristoffer Arvhage, den tilltänkte mittfältsdynamon David Nordbeck, yttermittfältaren Eirik Dybendahl och den långe brasilianske anfallaren Diogo Oliveira, tog alla plats Pekings trupp. Dessutom tecknades ett ettårslån med Hammarbys energiske mittfältare Haris Laitinen. Nya kontrakt skrevs inte bara med spelare; Holmen Paper och Lundbergs tecknade också nya avtal med IFK, och ökade sitt sponsorstöd till 18 miljoner de kommande tre åren. Det var tydligt att de allsvenska drömmarna definitivt inte avtagit i styrka. Hoppet brusade, levde…
Haris Laitinen skadade sig ordentligt under försäsongen och blev borta från spel i två månader. Bruno Santos drogs med ständiga skadeproblem. Ändå var känslan positiv inför premiären borta mot Assyriska FF. Mats Jingblad framstod mer och mer som en riktig ledare, och nyförvärven hade genomfört försäsongen på ett godkänt sätt. Spänningen låg tung i luften. Jingblad valde att placera Bruno Santos på bänken på grund av hans bristande matchträning, till förmån för Stefan Thordarsson och Diogo Oliveira. Santos blev tvärilsken över beslutet och valde att inte följa med laget på bussen till Södertälje.
Slaget i Södertälje vill vi inte minnas. I matchinledningen revs Thordarsson ned och domaren pekade på straffpunkten. Fram klev Diogo Oliveira, siktade, sköt – rakt på Erland Hellströms händer. När nittio minuter var spelade hade IFK Norrköping förlorat premiärmatchen med 2-0. Diogo Oliveira utsågs till den stora syndabocken och sågades ordentligt i media. Vi kröp vidare.
Det dröjde ända till den femte matchomgången innan IFK Norrköping kunde ta sin första seger, genom att bortabesegra Degerfors med 2-1. Dessförinnan hade laget förlorat mot Landskrona och spelat oavgjort mot både Mjällby och Jönköping på hemmaplan (!). Återigen var en katastrofal säsongsinledning ett faktum. IFK skulle bli tvungna att jaga, kriga, hinna ikapp de andra lagen. Tyvärr hade laget flera gånger tidigare visat att det där med jakt inte var klubbens huvudämne. Vi var många som var uppgivna. Vi var också många som vägrade att ge upp.
Segern mot Degerfors följdes av fyra segrar på de kommande fem matcherna. Den allra härligaste trepoängaren vanns i derbymatchen borta mot ÅFF, då kämpen Stefan Thordarsson avgjorde med sitt 2-1 mål i den 79: e minuten. Plötsligt var vi med med igen. Allt gick runt och runt, om och om igen. Runt och runt precis som jorden oavbrutet snurrar runt solen. Efter natten kommer dagen. Och sedan kommer natten igen…
I början av augusti, när serien precis hade vänt, låg IFK Norrköping fem poäng från den allsvenska kvalplatsen. Laget blandade och gav, bländade och skavde. Vi hade sett det förut. Jakten, jakten, jakten…
Den 30: e september: ödesmatch mot Örebro hemma mot Idrottsparken med fyra omgångar kvar att spela. IFK Norrköping har, vid vinst mot ÖSK, en riktigt god chans att nå Allsvenskan. Det är mycket folk på läktarna och på stan. Fotbollsfest på
Idrottsparken, Kulturnatt i Centrum. Allting är upplagt för årets fest. Domaren blåser i sin pipa, IFK tar tag i taktpinnen direkt. I den femtonde minuten drar Haris Laitinen till mot mål på halvvolley. På något sätt når bollen mittbacksjätten Thomas Magnusson som med en styrning överlistar ÖSK-målvakten. Vi har ledningen i den viktigaste matchen på fyra år. Tårarna är nära. Kan det vara dags nu? Det måste vara dags nu.
Det är inte dags. Ett hjärnsläpp av Anders Whass leder till straffspark för Örebro. Kvittering, och sedan mål igen och igen. Känslan är döden. Inte ens orden hittar fram. Den allsvenska drömmen finns fortfarande bara uppe bland trädtopparna, medan vi kravlar längs marken på jakt efter förändringens tid.
Vi var så nära. Var vi inte nära? Var vi inte redo?
Slutligen några korta notiser.
2006 var året då...
• ...Brassen Daniel Bamberg värvades i mitten av juli, och gjorde succé med sin kvickhet och målfarlighet.
• ...IFK Norrköping nådde kvartsfinal i Svenska cupen, men då förlorade mot Kalmar med 4-2 på Fredrikskans.
• ...Islänningen Gardar Gunnlaugsson anslöt till IFK-truppen under säsongen, och svarade för 10 mål på 14 spelade matcher.
• ...Ghanesen Bennard Yao Kumordzi blev uppsagd från IFK Norrköping på grund av strejkande kommunikation.
• ...The Pro på Parkens Vita Hjältar startade den dagliga artikelserien Jakten på Allsvenskan, en svit av artiklar som slutade på 631 dagar. Tack och lov har IFK Norrköping jagat färdigt nu och The Pros fingrar har fått sig lite välbehövlig vila.
• ...Vi spelade vår näst sista säsong i Superettan någonsin.
Nästa vecka avslutas artikelserien med det otroligt vackra året 2007.
