I gläde och sorg
Mitt intresse för IFK Norrköping föddes 1962 och jag har sedan dess varit en trogen supporter i tanke och handling.
Den person som först introducerade mig för fotboll i allmänhet och IFK Norrköping i synnerhet, var min kära far.
Han såg sin första fotbollsmatch "live" 1938, 17 år gammal. Det var en match där IK Sleipner mötte ett lag på Idrottsparken. Det "tände" aldrig till mellan min far och IKS, men nästa match han såg samma år, var IFK Norrköping hemmalag på Idrottsparken. Efter den matchen var han fast för IFK Norrköping. Ett intresse som han sedemera överförde till mig. Fram till slutet på 60-talet såg han många matcher med IFK på Idrottsparken. Sedan dröjde det ända till 1999, innan han blev en flitig besökare på det, som då döpts om till, Parken igen.
På morgonen lördagen den 4 december somnade min kära far in i sitt hem och lämnar ett stort tomrum efter sig hos mig och min familj.
Dagliga diskussioner om IFK
Det kan tyckas förmätet av mig att skriva om detta, på den här sidan, men jag har vid ett antal tillfällen skrivit om min far här.
Vi hade varje dag alltid något att dryfta varandra om IFK Norrköping. Senaste diskussionen vi hade var i fredags, när jag som vanligt åt lunch hemma hos honom.
Han tyckte då bl.a, att det var mycket roligt att Peter Hansen såg ut att vara på väg tillbaka till IFK.
För mig är det inte bara en far som gått bort, utan även en stor kompis och ett bra bollplank.
Han fick också uppleva något, som få av oss förmodligen kommer att få göra, nämligen 12 SM-guld och 6 Cup-guld med IFK Norrköping.
Vi delade intresset för IFK Norrköping i glädje och sorg.
Jag kommer att minnas min far med glädje och sorg.
Vila i frid, pappa.
Framåt Kamrater!
