Christer - en Exilsnok som rockar fett
Förra året hade undertecknad, en intervjuserie med fans från de tre stora Stockholmslagen. Nu är det dags att börja presentera en supportergrupp, som förhoppningsvis kommer fortsätta växa här uppe.
Christer du har aldrig bott i Norrköping, och är ändå Exilsnok. Så för att våra läsare ska förstå, får du berätta lite om dig själv och din bakgrund. Du måste ju ha någon anknytning på något sätt, till Norrköping och Östergötland!?
Mycket är ju pappas förtjänst. Han var uppväxt i Norrköping och flyttade efter studenten till Linköping. Där är jag också faktiskt född. Så man kan säga att jag genetiskt är östgöte. Som 5-åring 1965 flyttade mina föräldrar till ett då nybyggt Grindtorp i Täby. Efter en kort tid dök de första samlaralbumen, med de allsvenska lagen upp. Som alla andra ungar på gården skaffade jag några bilder. När jag visa dem för min pappa sa han omgående att de med vita tröjor och stjärna på bröstet, var de mesta värdefulla bilderna. Särskilt den med en gubbe som hette Björn Nordqvist. Pappa har ju alltid rätt, så glad i hågen sprang jag ut på gården för att informera mina vänner om detta faktum. De tittade oförstående på mig och undrade vilken planet jag var ifrån. De gjorde istället omväxlande, gällande att de med blåa ränder alternativt de med svarta tröjor och gula border var de mesta värdefulla. Bajenfans existerade av okänd anledning inte, kanske för att de då förde en tynande tillvaro i dåvarande div 2. Såg för övrigt när de kvalade upp i allsvenskan några år senare, men det är en annan historia. De påstod även att de bilderna med vitklädda gubbar och stjärna på bröstet var värdelösa, och i princip kunde kastas i närmaste soptunna. Eftersom jag är den jag är, kan vara väldigt motvalls när det gäller, triggade detta bara mig. Pappa hade naturligtvis rätt och de här så kallade kompisarna helt fel. Stolt höll jag därför fast vid mitt IFK. Och på den vägen är det!
Har du bott i Stockholm hela tiden?
Nej, jag hade faktisk en period då familjen bodde i Motala. Då var jag mellan 12-16 år, under åren 1972-76. Jag kom ihåg hur glad jag var för den flytten. Äntligen skulle jag få träffa likasinnade. Uppe i Täby var jag ju den absolut enda, som älskade det Vita och Blå laget. Men i Motala var jag i princip lika ensam. Under de åren härjade några spelare som hette Ralf Edström, Roland Sandberg. De spelade för ett lag i en liten by i Södra Östergötland. De flesta höll på det laget!
Berätta om när du lyckades få med dig totalt ointresserade att åka till Parken från Eskilstuna. Vad var det för match och vad tyckte de andra om upplevelsen?
Ja, det är ju en historia i sig. På hösten 1981 åkte jag och en kompis till Teneriffa, för att få lite sol och pilsner till livs. Det blev mest av det senare. Där lärde vi känna ett gäng tjejer och killar från Eskilstuna. Vi höll kontakten och i april tog vi tåget dit, för att hälsa på dem över en helg. När vi vaknade till på lördagen kom jag på att det samma dag var allsvensk premiär. Det var en underbara försommardag med sol från klarblå himmel och 17-18 grader ute. Snoka skulle möta Bajen hemma och från Etuna till Norrköping kan det ju inte vara så långt. Dessutom hade en av grabbarna just tagit körkort och inhandlat en gammal Amazon. Jag började därför med att lobba på min kompis. Han är motornörd, men kan till nöds hålla på Bajen. Har väl fått med honom på sådär 3 matcher under de 33 år vi känt varandra. Förklarade det förträffliga med att sitta på berget med en kasse pilsner på ett utsålt Parken. Lite var jag tvungen att överdriva för att få igenom min övertalning. Har för mig att publiksiffran var ca 10.000 på matchen. När idén var insåld till honom var det dags att övertala de andra. Lockade med öl vackert väder, plus att en av grabbarna nyss fått körkort och skaffat sig en gammal Amazon. Talade om för honom det förträffliga i att få köra en längre sträcka tillsammans med gamla erfaren förare, där den ena dessutom körde rally. Övertalningen lyckades och så bar det av. Matchen slutade för övrigt rättvist 1-1, och var ungefär lika dålig som premiärer brukar vara.
Du är med i ett rockband som heter 12-Bars. Finns det några likheter mellan kärleken till musiken och IFK?
Det finns det faktiskt. Känslan av ett näst intill eller helt utsålt parken och en utsåld rockkonsert är densamma. Skillnaden i det senare fallet är väl att alla håller på samma ”lag”. Risken för att korkade huliganer förstör upplevelsen är minimal, så det är en skillnad mellan musik och fotboll. Är ett hängivet Status Quo fan och min kärlek till dem och Snoka är densamma. Jag håller på dem i vått och torrt oavsett vad de tar för sig. Fast ”In the army now” har jag svårt att förlåta dem för. Men det brukar jag bara erkänna för andra fans. Men nu är de mer officiellt.
En rolig upplevelse i min ensamhet i Stockholm, hände det år som IFK åkte ur allsvenskan förra gången. Jag har alltid en IFK dekal hängande i backspegeln, och en dag när jag varit och handlat och kom tillbaka till parkeringen såg jag på håll en lapp på vindrutan. Nej inte böter tänkte jag. När jag kom närmare såg jag att det var en handskriven lapp. Jag tog upp den, vecklade ut den och läste. ”Underbart med äkta fans. Är så trött på alla medgångssupportrar. Stå upp för Norrköping". Det värmde jag lovar. Samma känsla gäller för musiken. Jag håller på den musik jag gillar oavsett vad omgivningen tänker och tycker. Och jag är garanterat ingen medgångslyssnare, som går i samma fålla som alla andra. Har t ex väldigt svårt att förstå det här med melodifestivalen. Även om den blivit lite bättre med åren. Att det kom med ett rockband från Väsby till finalen, tyder trots allt på viss kvalité.
Dina bästa och sämsta minne genom åren?
Mina bästa och sämsta får bli två saker som inträffade samma år och samma vecka. Året är 1982, månaden november. IFK hade hamnat på kvalplats och skulle möta Häcken. En ren formsak enligt alla, mig själv inkluderad. Samtidigt hade vi gått vidare i UEFA-cupen efter att slagit ut Southampton i omgången innan. Det var då Stefan Pettersson fick sitt genombrott genom att näta två gånger borta i 2-2 matchen. Hemma blev det sen 0-0, en sällsynt trist historia för övrigt. Men åter till frågan. Om jag minns rätt blev det 1-0 till Häcken borta. Men det var ingen ko på isen, hemma skulle vi krossa dem. Av någon anledning åkte jag inte ner till hemmamatchen utan begav mig till Råsunda istället, där det också var kval. Minns inte om det var DIF eller AIK. Jag var mest intresserad av anslagstavlan. Efter 10-15 min dök det upp 1-0. Jag ställde mig upp och jublade i högan sky. Efter någon minut annonserades rättelse, det var Häcken som gjort mål 0-1. Adjö allsvenskan, för första gången i modern tid.
Veckan efter mötte vi Roma hemma. Vi hade lyckats att hålla nere siffrorna till 0-1 borta. Tror inte vi var på deras planhalva en enda gång, men vem har sagt att livet är rättvist. Nu var det returmöte på Parken. Över 17 000 såg matchen, den högsta publiksiffra som jag varit med om på Parken. Det var ett sanslöst drag, på den tiden var det normalt knäpptyst på Parken. Möjligen började man applådera efter 3-0. Roma tränades dessutom av Nisse Liedholm, vilket gav lite extra krydda. Efter en kvart avlossade Sven-Olof Bergman ett skott, eller om det var en lobb från 25-30 meter. Bollen går i en vacker båge över målvakten och 1-0. Vi som nyss hade åkt ur allsvenskan ledde mot ett Italienskt topplag!!! Om det var drag innan, var det rocknroll nu. Några fler mål gjordes inte, utan det hela fick avgöras på straffar. Tyvärr syndade Janne Svensson och brände sin straff två gånger. Han fick slå om den första, som gick så högt över att jag tror bollen landade i Motala ström, målvakten gick för tidigt. Den andra satte han i ribban. Men även om vi snöpligt åkte ur så kändes det ändå som en upprättelse efter eländet mot Häcken. Och året därpå krossade vi ju allt motstånd i div 1, minns särskilt matchen på DIF på stadion. Var en seriefinal. Vi dominerade fullständigt och vann med 4-1, siffror i underkant.
Straffdramat med Janne Svensson är också för alltid inpräntat i mitt medvetande. Var också där! Men vilken favoritspelare har du genom åren?
Bäste spelare är hopplöst svårt. Det finns så många underbart härliga och duktiga spelare man sett genom åren. Men måste jag nämna bara en, får det bli nyss nämnda straffsyndare, Janne Svensson. Jag har till och med hört Black Army hylla honom under en landskamp på Råsunda. Det finns bara en Janne Svensson, finns bara en Janne Svensson...! Att motståndare hyllar en spelare på det viset, är stort. Jag får ståpäls när jag tänker den hyllningen.
Vilka förväntningar har du på den kommande säsongen?
Att det är slut på oförklarliga panikvärvningar både vad gäller spelare och ledare. Att vi jobbar långsiktigt och hellre tar ett år extra, istället för skicka iväg tränare till inre Mongoliet för att hämta hem någon halvskadad okänd förmåga som inte känner till Sverige i allmänhet och Snoka i synnerhet. En annan förhoppning är att Pekingfanz respekteras, så att de kan ge det stöd till laget som de så väl behöver. Samt att vi i bästa fall, när säsongen är slut, åter är ett allsvenskt lag. Men nu med en organisation och ett material som är tillräckligt gott för att återigen göra oss till stabilt allsvenskt lag. För vi hör hemma i allsvenskan, en åsikt jag inte är ensam om, utan som de flesta i min omgivning ger uttryck för oavsett vilket lag de själva håller på.
Hur många matcher ser du per år och vad har Exilsnokarna i Stockholm betytt för dig?
Jag antar att du menar live. Det beror lite på hur många Stockholmslag det är i serien vi befinner oss i. För det matcherna är självklara. Annars brukar jag hinna med ca 8-10 hemmamatcher per år. Har varit ganska stadigt sen slutet på 70-talet. För det mesta får jag åka själv, men ibland lyckas jag lura med mig någon.
Det var en höjdare att hitta Exilsnokarna. Dels har ni ju fixat så man kan se all IFKs matcher på en pub i Stockholm dels att man hittat likasinnade. Har ju sen den där dagen 1965 varit ensam. Nu har jag hittat personer att dela glädje och sorg med. Tycker det är ett fantastiskt initiativ och jag hoppas att det i framtiden kommer att utvecklas ännu mer. Så ett stort tack till dig Göran, Fredrik och alla andra som engagerar sig i detta.
Du ska ha tack själv Christer. Du har gett ordet Exilsnok bokstavligt talat ett ansikte. Om det finns fler som vill komma med i detta glada gäng, så är det bara att gå in på länkarna till vänster på den här sidan. Där hittar ni vår hemsida, och vad man ska göra för att registrera sig gratis hos oss.
