- -
Väsby - Kamraterna 0-0 Gästkrönika
Sista matchen i Stockholms län för säsongen. Frågan var: Skulle det bli krig och kamp som Bergort manade till? Nja… På den tämligen lantliga Vilundavallen uti Upplands Väsby blev det ett ganska trist och oavgjort krig. Den numer inkasserade poängen kändes dock mer och mer värd ju längre matchen gick.
Hemmamötet i somras slutade som bekant också mållöst, trots ett sedvanligt spelövertag. I den matchrapporten skrev Robin Söderlund här på PVH att ”laget måste lära sig vad det hela går ut på och det är att få in bolluslingen i målet”. Det är lika sant nu som då, även om den frustrationen alltför ofta har övergått till en bitterhet över det virriga försvarsspelet – att följa Peking är inte ens jämna plågor! Och plågorna blir knappast lindrigare på distans, som Exilsnok alltså. Man får nämligen höra lokala tråkningar här uppe också, även om Hammarby och Djurgårdens anhängare förstås inte heller är särskilt sturska.
Hur skulle det då se ut när såren från Syrianska var slickade, som det så poetiskt hette i den officiella artikeln inför matchen, fastän skadorna fortsätter att gäcka spelartruppen? Jo, visst fanns det spelare som visade upp lite kämpaglöd, även om det inte direkt det som man vill beskriva IFK:s insats som. Mitt helhetsintryck är att IFK stressar upp sig själva, medan Väsby vågar vårda och hålla i bollen mer. När en IFK-spelare hade bollen så känns det ofta som att han snabbt var tvungen att passa vidare eller komma till avslut, vilket ledde till ganska många felpass eller ineffektivt passande i sidled. Det kändes således mycket väl igen.
Första halvlek
I den första halvleken var det Rönneklev och Bamberg som ville mest. Den sistnämnda skapar den första riktiga målchansen i den åttonde minuten, då han får på ett bra och lågt skott som Väsby-målvakten tvingas att rädda med en benparad till hörna. Just samarbetet mellan honom och Rönneklev var alltså ett av glädjeämnena. När sedan Blomberg byttes ut i den 22:a minuten till förmån för Dybendal så får Bamberg kliva in centralt, en position som han såg ut att trivas något bättre i. Någon annan som var pigg i den första halvleken var Telo, som bland annat hade ett skott i den 37:e minuten som Väsbys målvakt med viss möda lyckades rädda.
En halvtimme in i matchen har Väsby bollen i mål, men lyckligtvis vinkar domaren för offside. Från platsen där jag stod, strax bredvid klacken, såg det ganska tveksamt ut, som en misslyckad offsidefälla, men målet döms alltså lyckligtvis bort. Tio minuter senare får Väsby en till målchans, vilken såg lätt tursam ut för deras del. Detta då Väsbys yttermittfältare lyckas med konststycket, att på halvvolley rädda bollen från att gå över sidlinjen, och samtidigt få det till en passning in i straffområdet där Väsbys anfallare Eddahri står skottberedd.
Andra halvlek
I den andra halvleken är det många bortslagna bollar från IFK:s sida. Den bästa kombinationen står trion Haglund, Telo och Khalili för i 55:e minuten, vilket leder till att den sistnämnde får på ett bra skott. Efter detta så kontrar Väsby och får på ett skott som går tätt utanför Nurres högra stolpe. Khalili är för övrigt en av de piggare offensivt i den andra halvleken och har ett par skott till. Även Telo liksom Rönneklev kämpar bra även i denna halvlek, liksom Gunnarsson som faktiskt är riktigt bra matchen igenom, både offensivt och defensivt. I den näst sista ordinarie matchminuten lyckas han mycket skickligt att rädda ett friläge för Väsby. På övertid blir det sedan alltför spännande, då Nurre går ut för att boxa bort en hörna, men missar helt, för att bara sekunderna efter göra en tjusig räddning till hörna.
Sett till hela matchen hade IFK egentligen inga längre perioder av bra spel, utan bjöd bara fläckvis på kvalité. Det oavgjorda resultatet var rättvist. Och en poäng är alltid en poäng, som det brukar heta, men det är också ett resultat utan segrare. Symptomatiskt nog utsåg också Väsby respektive lags målvakt till matchens spelare. Själv skulle jag dock säga att det var Gunnarsson som kämpade bäst i dag, både offensivt och defensivt.
Efter matchen lämnar jag ganska kvickt den lantliga Vilundavallen, som för övrigt hade bilbingo nästgårds, för att bege mig till pendeltågsstationen. Förhoppningsvis får vi besöka roligare arenor här i storstan nästa säsong.
