När det som bäst behövdes visade Norrköping vad de kan
Det var ett minst sagt heltaggat Norrköping som sprang ut på Olympias gröna men ack så ojämna matta för att möta ett Helsingborg som fortfarande hade chansen på guldet.
När domaren blåste för full tid var det Norrköping som kunde vända hemåt med tre mycket värdefulla poäng efter att fullständigt ha kontrollerat matchen. Hade det inte varit för Alexander Östlunds oförmåga att göra mål hade segern blivit betydligt större.
Landslagsuppehållet och Håkan Ericsons intåg som stöd till Tor-Arne Fredheim verkar ha haft just den effekt som vi alla IFK-vänner hoppades på. Äntligen visade grabbarna vilja och kampmoral, lägg därtill att de offrade sig hejdlöst. Borta var de hariga och räddhågsna pojklagstendenser som präglat de senaste matcherna.
Hur mycket Helsingborg än försökte i offensiven fastnade attackerna varje gång i ett samlat och tätt IFK-försvar. De brutala blottor som IFKs defensiv visat upp under de senaste matcherna var som bortblåsta och vid varje HIF-anfall fanns det en IFK-fot på rätt ställe och avbröt helsingborgarnas försök till anfall. Faktum är att HIF egentligen inte skapade en enda rejäl farlighet under matchen. Ju längre matchen gick, desto tydligare syntes deras uppgivenhet och den resulterade i den ena brutala kapningen av IFK-spelare efter den andra. Att helsingborgarna fick fullfölja matchen med fullt manskap skall de vara mycket tacksamma för.
Att IFK har extremt svårt att göra mål i årets allsvenska är sedan länge känt och matchen mot Helsingborg var inget undantag. Därför blev det trots flera jättechanser bara ett mål. Den som ändock bröt IFKs över 360 minuter långa måltorka i allsvenskan var australiern Joe Spiteri, som efter att ha varit skadad en tid äntligen fick göra sitt första mål för IFK. Att Sven Andersson gjorde en idioträddning på Thomas Olssons skott är sådant som händer och något man kan leva med. Värre är det dock med Alexander Östlunds grova målmissar i matchen. Till att börja med får han för sig att skarva Fredrik Bilds nick som redan är på väg i mål. En meter från mål trär Salle fram skallen mot bollen och styr den högt över. Inte mycket bättre är hans insats när Kristian Bergström slår en perfekt genomkörare mellan HIF-backarna och helt friställer honom. Salle lyckas på ett helt obegripligt sätt att få bollen fem meter framför sig så att en alert Sven Andersson hinner dyka fram och norpa åt sig bollen. Alexander Östlunds insats blir inte bättre av att han gång på gång tappar bollen på mittplan och endast räddas av att IFKs defensiv denna afton var klanderfri.
Med det spel som visades upp mot HIF kommer IFK utan större problem att spela allsvenskt även nästa år. När det gäller individuell spelarkritik förtjänar samtliga utom ovan nämnde Östlund överbetyg men jag måste ändå särskilt framhålla några namn. Patrik Jönsson slet kopiöst på mitten och denna talang kan bli i princip hur bra som helst. Fortsätter han i samma stil kommer snart penningstinna proffsklubbar att stå på kö utanför Parken och inget hellre vilja än att köpa honom. Därutöver gjorde den ständigt underskattade Stefan Alvén som vanligt en mycket bra insats när han väl fick chansen att spela. Han spelar enkelt och klokt och har en rutin som är ovärderlig. Även Alvéns backkollega Fredrik Bild gjorde en magnifik insats och höll ihop försvaret på ett klanderfritt sätt, han hade alltid en fot på rätt ställe. Sist måste även målskytten Joe Spiteri rosas lite extra, fotboll går som sagt var ut på att göra mål och mål var just vad Joe the Kangaroo gjorde.
Efter en tid av allt annat än positiva tankar när det gäller IFKs framtid finns det all anledning att återigen se framåt med tillförsikt. IFK har visat att de kan spela fotboll och att de är ett lag även för nästa års allsvenska.
