Gästkrönika: Om att leva i det förgångna
Signaturen Bezdomnyj presenterar tankar runt IFK Norrköping "storhet"
Om att leva i det förgångna
Det hände mycket 1989. Det var ett år som innebar början till slutet för många i olika delar av världen. I Berlin stormade invånarna och rev den mur som skiljde stadens östra från stadens västra delar och detta fall innebar början till slutet för det kommunistiska väldet för Sovjetunionen; en händelse som firats runt om i Europa under den gångna hösten.
Men det är en händelse samma år, några mil längre norr ut som jag har funderat lite på. Ett
straffavgörande i Malmö som innebar början till slutet för ett IFK Norrköping som ett storlag att räkna med. Det året tog Klubben i mitt hjärta, Idrottsföreningen Kamraterna Norrköping, sitt senaste och likväl tolfte SM-guld! Vid det laget var det bara Malmö FF som hade tagit fler guld än oss. Min bild av hur Norrköpings supportrar idag minns laget från 1989, är att IFK Norrköping var, om inte Sveriges bästa lag, så i alla fall det näst bästa och vi var så fram till någon gång 2001-2002.
Men var det verkligen så? Var IFK Norrköping ett ohotat topplag inom svensk fotboll under nära ett decennium? Den period mellan guldet och degraderingen till Superettan är självinsikten och självkritiken lika med noll. Vi kan alla ramsorna Peking Fanz brukar sjunga: ”Tolv SM-guld har Peking, hur många guld har ni? Så bra som gamla Peking det kan ni aldrig bli!” eller den där man räknar precis hur många guld laget har i så väl Svenska cupen som Allsvenskan.
Varje gång Peking Fanz sjunger någon av dessa ramsor hör man nästan alltid en äldre herre säga något i stil med: ”Om de spelar som de gör nu blir det aldrig en enda guldmedalj till!”. De senaste 20 åren har vi både blivit omsprungna av Kamraterna från Göteborg och dessutom ikappsprungna av Örgryte IS när det gäller antalet SM-guld.
1989 blev det alltså guld i SM-finalen efter att ha hamnat på andra plats i tabellen. Året efter
hamnade IFK förvisso på samma plats i tabellen, men fick se sig besegrat i SM-finalen, då mot IFK Göteborg. 1991 slutade IFK på en sjätte plats, 1992 och 1993 slutar man på andra plats för att 1994 sluta som fjärde bästa lag i Allsvenskan. IFK Norrköpings ojämnhet fortsätter även under 1990-talets andra hälft:
1995 slutar laget tolva och får kvala mot GAIS och lyckas hålla sig kvar.
1996 blir det en åttonde plats, 1997 en nionde, 1998 en sjunde och man avslutar årtusendet med att sluta femma.
Även om IFK får ett gäng silvermedaljer i början av 1990-talet och en och annan topp fyra
placering klarar IFK inte av att etablera sig som ett topplag på ett sätt vi ser t.ex. Elfsborg eller IFK Göteborg göra och har så gjort under de senaste säsongerna. Även om det inte blev något guld till något av just de klubbarna den senaste säsongen har i alla fall något av de två funnit i topp 4 under de fem senaste åren. Och jag kan fortsätta fokusera på Göteborg: 2002 åkte Norrköping ur och Göteborg slutade tolva och fick kvala för ett nytt Allsvenskt kontrakt. Skillnaden mellan de både Kamratföreningarna var ett enda poäng.
Under den tiden Norrköping harvar runt i Superettan ser
Göteborgs formkurva ut så här (Norrköpings placering i Superettan inom parentes):
2003: 7 (9)
2004: 3 (4)
2005: 2 (7)
2006: 8 (4)
2007: 1 (1)
2008: 3 (16 (båda lagen i Allsvenskan))
2009: 2 (11)
Statistik av det här slaget gör att i alla fall jag ställer mig frågan vilket fotbollssverige vi haft om bollen på Idrottsparken i Sundsvall 2002 hade gått stolpe in istället för stolpe ut.
Jag har sammanställt IFK Norrköpings placeringar i Allsvenskan sedan 1979 och det är varken en vacker eller rak läsning.
Bilden finns här:
(Blå är IFK:s placeringar i Allsvenskan de senaste 30 åren, Gul triangel betyder
guld i Svenska cupen, orange är IFK:s placeringar i slutspel el. Dyl.)
Vi är snart inne på år 2010 och ännu ett år i Superettan väntar oss. Det blir inget guld den här säsongen heller och föreningen själva har målet att nå Allsvenskan runt år 2012 så vi kan glömma allt vad guldbankett och svenska mästarfirande på tyska torget heter under en tid framöver. De senaste 30 åren har IFK Norrköping ”bara” ett SM-guld och ska vi hitta ett guld innan det 1989 får vi resa 47 år bakåt i tiden, då vi vann ett 1963.
Vi var till och med nere i division 1 under säsongerna 1983 och 1984, innan vi vann det senaste guldet. Jag ska inte raljera över hur jag anser att klubben borde eller inte borde skötas, det finns det andra som gör både bättre och mer högljutt än mig.
Det jag vill lämna efter mig med denna lilla redogörelse är att jag hoppas vi IFK supportrar kan bli lite mer realistiska. Vi har inte varit en toppklubb åtminstone de senaste 30. Efter storhetstiden tog det nästan 50 år att få två SM-guld. Vi hade en bra period under 20 år med elva SM-guld mellan 1943-1963, men sen tog det 47 år att baxa hem von Rosens pokal till Norrköping igen och det är den verklighet vi IFK supportrar lever i idag.
Att vi förväntar oss Allsvenskan under den direkt följande säsongen och absolut allra minst ett SM-guld eller två under varje ny tränare är inget vi egentligen har fog för att förvänta oss. Kanske en aning överdrivet, men så tycker jag känslan och stämningen mellan supportrarna på Nya Parkens läktare är.
Tro mig, ingen skulle bli gladare än jag om IFK vinner SM-guld inom en absolut snar
framtid, men jag har insett att det inte är rättvist av mig mot klubben att förvänta mig något sådant.
Det är som Peking Fanz säger: Så bra som gamla Peking det kan ni aldrig bli.
IFK Norrköping är i allra högsta grad ett av de mest klassiska fotbollslagen i Sverige med en fjärde plats i Allsvenskans maratontabell tillsammans med den långa rad fantastiska spelare som har burit den vita tröjan med den blåa stjärnan på bröstet talar något om detta. Men det klassiska IFK alla talar om är inte IFK av idag, inte av igår och inte heller av imorgon.
Men visionen och drömmen om att spelare i klass med Tomas Brolin, Janne Hellström, Nils Liedholm, Gunnar Nordahl eller Bengt Nyholm återigen ska ta IFK Norrköping till ett SM-guld måste självklart hela tiden finnas bland ledningen i klubbhuset. Även om förutsättningarna mellan klubbarna i Sverige är olika är alla med i matchen på samma villkor och spelarna ska alltid kämpa för tre poäng.
Att förvänta sig och att kämpa för ett SM-guld är två helt olika saker som såväl spelare, ledare i och supportrar till IFK Norrköping har svårt att skilja på.
Jag är övertygad om att IFK kommer börja vinna titlar igen. Men det är varken Tomas Brolin, Janne Hellström, Nils Liedholm, Gunnar Nordahl eller Bengt Nyholm som kommer att vinna dessa titlar åt klubben. Jag säger inte heller att det är fel på något sätt att leva på gamla meriter.
Se till exempel bara på de lag som kvalificerar sig till Champions League. Dit kommer lag på förra säsongens prestationer, inte pågående säsongs. Det Barcelona som kvalificerade sig till 09/10 års Champions League var ett Barcelona utan Zlatan men med Eto'o, när det Barcelona som spelar 09/10 års Champions League är ett lag utan Eto'o men med Zlatan.
En storklubb är en storklubb tack vare dess historia, det visar på vad som en gång har varit och vad som en gång kanske kan komma att bli. Det är så man förtjänar sitt rykte som storklubb, något vissa lag tar till vara på när de t.ex. pryder matchtröjorna med stjärnor som var och en representerar ett ligaguld, som för övrigt ett ypperligt sätt att visa respekt mot sin klubbs historia som jag anser fler lag borde ta efter.
