Exilbloggen: En lördag av stolthet
Det skulle bli ännu en match där Kamraterna inte riktigt räckte till. En match där ett före detta allsvenskt lag visade på skillnaden mellan serierna. Men det är något visst med första maj.
Oslo, 05.02.10, kl 03:17
Min farfar föddes i Stockholm. Han kom till Norrköping som relativt ung och började gå på Parken nånstans på 1930-talet. Där någonstans föddes familjens kärlek till IFK Norrköping.
Idag, den 2/5, var hans födelsedag. Han gick förvisso bort 2004. Men det är något speciellt med de första dagarna i maj.
IFK Norrköping reste till Söderstadion i vetskap om att de inte bortaslagit Hammarby i seriesammanhang på 15 år. Man gjorde det som underdogs, som ett lag i svajighet, utan riktning. 0-0 mot Brage i ryggen var ingen vidare självförtroendeboost.
Man klev ut på Söderstadions förhållandevis jämna matta som ett lag. Som en enhet. En stolt enhet. Daniel Bamberg ledde sina mannar med stolthet, inpräntade i Shpetim Hasani och Riki Cakic att inte vika ner sig. Den psykiska styrkan i Armin Tankovic är remarkabel. En 20-åring som orsakar en straff på Söderstadion i ett ledningsläge borde inte vara i den allra bästa balans.
Ett par minuter efter dyngar han ett svårt halvvolleyläge i ribban, returen går till hörna.
Självförtroendet borde inte vara på topp.
Armin Tankovic är av ett annat virke. Han nickar den efterföljande hörnan i mål.
Någonstans handlar det om stolthet. För klubben, för stjärnan på bröstet, för staden Norrköping. Det är däri det bottnar.
IFK Norrköping visade knappast upp ett fläckfritt försvarsspel - 2-2-målet var en riktig gratisbjudning - men när Petru Racu och David Wiklander sattes under press visade framför allt den tidigare klassen. Racus kyliga spel mot Linus Hallenius kan, tillsammans med Niklas Westbergs fina reflexer, ha räddat poängen hem till staden vid Bråviken.
Hasanis båda läckerbitar till mål gjorde det med all säkerhet.
Allting bottnar i en stolthet, att kämpa för laget tills tiden tar slut, något vi inte såg förra året.
Det är en stolthet vi alla runt IFK Norrköping ska känna.
Jag är säker på att min farfar känner den i sin himmel, dagen till ära.
