Rapport från dagens 15.30-träning
Idag var det dags för makedoniern Mile Krstev att visa upp sig under en internmatch på östra träningsplanen. Vi var ett 50-tal personer som följde träningen. ”Publikrekord” hörde jag informationsansvariga Pär Morell säga.
När jag kom till träningen hade IFK:arna precis värmt upp, och hade startat en övning med kortpassningsspel. Solen sken och värmde ganska gott kan tilläggas. Spelarna var indelade i två lag:
Gula laget: Mile Krstev, Dago Funes, Hjälten Jönsson, Markus Hansson, Stefan ”Icelander” Thordarson, Anders Whass och Kabous.
Vita laget: Viktor Rönneklev, Bennard, Dahlén, Alm, Santos, Patrik Svensson samt en rödhårig ungdom som jag tyvärr inte vet namnet på.
Efter denna passningsspelsövning var det dags för vattenpaus, och…kisspaus. Ett par av grabbarna ställde sig helt ogenerat och utförde sina behov bredvid det västra målet på träningsplanen…
Internmatch
De lagindelningar som står här ovan var också grunden för den internmatch som senare skulle spelas. För att få ihop elva spelare i varje lag kompletterades dessa lag med några spelare från IFK:s ungdomslag.
Idag var det naturligtvis extra intressant att följa den makedoniske landslagsspelare Mile Krstev. Redan igår var han med och tränade med Kamraterna, men idag skulle han få större chans att visa upp sig då Tony Martinsson och Sulo Vaattovaara arrangerade en internmatch på full plan. Mile tog plats på mittfältet, som ”tia”. Han är större och tyngre än vad jag förväntade mig, och det syns att han inte har matchtempo i kroppen. Ofta när han fick bollen höll han i den lite väl länge, och en motståndare kom snabbt upp i rygg och störde. Dock löste han de flesta situationer fint, och slog ett par öppnande passningar till sina medspelare i det gula laget. Ofta var det Rönneklev på vänsterkanten som fick några riktigt fina mackor av makedoniern. Att Mile såg lite seg ut ibland tror jag också beror på att han inte känner lagkamraterna, vet inte riktigt vart han har dem. Detta leder till att hans beslut tar lite längre tid än de borde, men det är givetvis sådant som blir bättre med tiden.
Övrigt som kan nämnas är att Bruno Santos inte alls var så självisk som jag fått bilden av han ska vara. Då jag inte bor i Norrköping så har jag inte möjlighet att se så många matcher, men av de rapporter jag hört så har det ofta gnällts på att ”brassen är för självisk”. Detta stämde verkligen inte idag. Santos stod för ett par mycket fina framspelningar till sina kamrater i det vita laget.
Det var ganska händelsefattigt under matchen, det bjöds inte på så många skott, men några var så höga att de skulle träffat rymdfärjan Discovery om den fortfarande var kvar uppe i rymden. Det är för övrigt härligt att se Stefan Thordarssons kampvilja och vinnarinstinkt. När linjedomaren Sulo Vaattovaara blåste Stefan för offside skriker islänningen högt ”NEJ” och visar tydligt hur fel han tycker Sulan har. Sulo svarar iskallt med ett ”kom igen nu icelander!”.
Efter någon dryg timme öppnade sig himlen över oss, och jag skyndade mig mot bilen. Resultatet var då 2-2, och det gula laget var något vassare. De flesta runt om i publiken sökte skydd mot regnet, men den som stod kvar bland de längsta var klubbdirektören Micke Andersson som inte verkade bry sig om att få lite vatten på sin fina kostym. Respekt.
