”Kan man älska nån på avstånd”
Så sjöng dansbandet Vikingarna i deras gamla hit. Och det låter som en befogad fråga, men frågan är egentligen ganska korkad. För det är väl klart att man kan det, trots att det skiljer många mil, mellan mig och den jag älskar. Den som man älskar är alltid nära!
För några timmar sedan såg jag mitt kära fotbollslag klara oavgjort mot Häckens bollklubb. Jag såg matchen på avstånd. Jag såg den på en krog i Stockholm. Jag såg den på en krog som vi exilsnokar samlas på. Och det är en fin krog, där vi oftast brukar samlas, vi många utflyttade stockholmare med hjärtat på det rätta stället. Men ikväll var vi ganska få. Vi var ett dussin. Därför kändes mitt supporterskap ganska personligt eller fångat i mina egna i grubblerier. För ju färre man är, desto större blir ambivalensen och nervositeten. Så är det. Men kärleken till IFK Norrköping är något som aldrig lämnar mig.
Till Göteborg är det 48 mil. Eller – för att vara exakt – till Rambergsvallen från min bostad i Stockholm är det exakt 47,83 mil. Och ja, metrarna känns viktiga. Och millimetrarna kändes som, om möjligt, ännu viktigare. Eller kanske var det mindre än så, för det var små marginaler som klarade oavgjort idag. När Thorvaldsson petade dit 2–2 kändes mitt älskade Peking nära. Det kändes som en kamratlig kram till alla oss som inte var på plats på det avlägsna och ödsliga Hisingen.
För IFK:s mål var kärleksförklaringar från fjärran. 1–1-målet var ett skott som gick i mål via baktrakten på en häckenspelare. Ajdarevic gjorde det tjusigt. Det var ett sånt där långskott som vi alltid brukar släppa in själva. Och Thorvaldssons underbara mål med stortån på övertid var så vackert att man faktiskt ville fälla en tår. Både målen gjordes med små marginaler. Och det kändes faktiskt som jag var där.
Man kan älska nån på avstånd. Och jag älskar mitt Peking – även om jag lever i exil.
