Camp Mallorca del 7: "Emir är den bästa avslutaren jag någonsin har spelat med"
Lägrets dagar börjar gå mot sitt slut. Flera spelare börjar röra sig tillbaka från magsjukan som har härjat, samtidigt slippas det egna spelet och det laddas inför internmatch nummer 2. Mitt i det hela bjuds det alltid på skojigheter bland spelarna. Daniel Sjölund sågas den här gången.
Dagen började i sedvanlig ordning med yoghurt, äggröra och för svagt kaffe. Nästan så man istället ska kalla det starkt vatten.
Därefter tejpning, behandling och förberedelser för ett träningspass, dagens enda. Folk börjar komma på benen igen efter att ganska många av oss fått magproblem av olika styrka, så träningen var tämligen välbefolkad. Bra.
Omställningar och slipning av vårt eget spel var upplägget på träningen. Vårt mål är att sakta men säkert få ett bättre och bättre eget spel och därigenom också ett bättre försvarsspel. Fotboll är väldigt komplext men ändå hänger allt samman så de isolerade delarna vi tränar ska ju helst mynna ut i en bra helhet med vår identitet stämplad på den. Jag tycker att vi tar små små steg i rätt riktning och vi har ett go och en arbetsmiljö i truppen som är sund vilket är en nog så viktig förutsättning.
Efter strax under två timmar så var vi färdiga med det kollektiva, en del valde då att jogga ner, andra körde lite magträning (populärt) och Emir, Kamara, Genta, Arnor och Raves mosade på med massa avslut. Det är verkligen en egenskap jag avundas de här grabbarna och det finns fler i laget, de är otroligt bra avslutare. Huvud, vänsterfot, höger skenben, hoppnick, cykelspark, tåpaj och även andra sätt som jag tror det inte ens finns namn på, de sätter dem på ett väldigt imponerande sätt. Emir är den bästa avslutaren jag någonsin spelat med. Enkelt, men kliniskt, varje gång. Imponerande.
Eftermiddagen var ledig. Kortspel för kortspelsnördarna där Sjölund bjöd på ett juniormisstag. Han har köpstopp men säger Chicago ändå, för de som inte vet betyder det tillbaka till noll poäng och för de som inte vet så betyder noll poäng = inte bra.
Ett mindre jubel utbröt. Förståeligt.
Sen blev det kväll ganska snabbt. Middag, lite frukt på det och sedan var det dags för Gädda och Florre att ta tag i taktpinnen. 24 karat stod på programmet och det skulle ta mig tre veckor att gå igenom hela den tävlingen och alla vändningar, men jag ger mig på de tre viktigaste sakerna i punktform:
- Jannes lag var INTE bra.
- David Mitov Nilsson var ALLT ANNAT än nöjd.
- Telo är en stor förrädare.
Vinnarlaget tillkännages under morgondagens middag. Det jag vet med tusen procent är att mitt lag (Jag, Erik Lindell, Totte & Arnor) INTE vann.
Vi vann INTE, sa jag.
Imorgon är sista dagen och då är det internmatch på förmiddagen och sedan är det dags att börja packa ner sina saker i väskorna, ta en kaffe med utsikt över havet och ändå känna en tillfredsställelse, dels på grund av ett lyckat läger trots lite sjukdomar men också för att få komma hem träffa familjerna igen och känna att vi är på hemmaplan och att det sakta men säkert börjar dra ihop sig mot riktiga matcher.
Lite nerv. Matcher som gäller. Det är alltid lite mer utvecklande att vara utanför sin comfort zone.
