Ett ljummet farväl
Att bli fråntagen kaptensbindeln ett år i förväg innan Norrköpingssonen lämnade IFK, ringar in Franssons andra sejour i föreningen.
– För mig är det viktigt att kaptenen är närvarande och att jag kan räkna med honom på sikt. Så ligger det inte till nu, sa Rikard Norling till Norrköpings Tidningar för ett år sedan.
Han har väntat och väntat och försökt att både äta kakan och ha den kvar. Genom att hålla IFK-dörren öppen, men så även dörren till något bättre utomlands. Smått förnimmande om den Liv Strömquistska kanskemannen som inte kan förbinda sig fullt till sin nuvarande flickvän eftersom fantasin om det grönare gräset på andra sidan staketet fortfarande lever, men han går heller inte ur sin habila relation eftersom han ännu inte har något bättre på kroken.
Detta svala förhållningssätt till Alexander Franssons moderklubb har onekligen fört smolk ner i hans IFK-bägare. Han kan inte förvänta sig ett särskilt tårdrypande farväl utöver det rutinenliga tack och lycka till som väntar samtliga spelare efter utförd tjänst i klubben.
I stället befinner vi oss snarare i en situation där många supportrar till och med väntat på att en av grabbarna från stan skulle lämna. En vilja att få detta överstökat, på grund av den oönskade situationen med en bärande spelare vars fokus befunnit sig annorstädes och attityd på planen faktiskt inte imponerat. Att han – tidigare guldhjälte – skriver på någon annanstans kan nu, galet nog, anses ”bäst för båda parter”. Så att vi kan gå vidare från detta limbo.
Utan anbud har Fransson ändå visat en ovilja att vara i Norrköping, han har liksom längtat bort utan alternativ. Det har inte handlat om där, det har handlat om inte här. Sådan är längtan för många allsvenska spelare att ta sig utomlands, trots att de har det bra här.
Inte först
Nej, Fransson är inte den förste, knappast den siste, Norrköpingsgrabben att lämna som Bosman (Castroregimen). Det går att vara besviken på alla som påstår sig ha ett IFK-hjärta, men som ändå lämnar på detta vis. Spelarförsäljningar är föreningens levebröd, ett faktum vare sig man gillar det eller ej. Men Fransson var kapten och en av de mest talangfulla i truppen, från toppen faller man högre.
I Sydsvenskan läser jag sedan följande citat från Malmö FF:s sportchef Andreas Georgson, apropå försäljningen av Anel Ahmedhodzic till Bordeaux på deadline day:
– Och när vi kom till riktigt skarpt läge med det budet som vi faktiskt accepterade så valde Anel att förlänga sitt avtal ett år med oss. För att säkra upp MFF:s situation och att vi inte tar någon risk. Han och Mackan (Markus Rosenberg, Ahmedhodzics agent) var väldigt måna om att Malmö FF också ska gå starka ur det här. Det värmer mitt hjärta.
Som Carl Björk
Det finns olika sätt att få till ett utlandsäventyr. Det mest lojala mot klubben som givit en chansen är att skriva kontrakt, borra ner huvudet och prestera tillräckligt bra på planen för att klubbar ska vara villiga att betala för dig, som Carl Björk demonstrerat. På så sätt förtjänar man sin flytt och ger sin förra klubb något tillbaka.
Det är inget unikt – eller heller fel – med att vilja utomlands, men Fransson har denna gång långt ifrån agerat som om han hade en speciell relation till IFK som en grabb från stan – och kan därför inte bli besviken om han inte längre betraktas som särskilt speciell.
