Ett nedbantat slag vid Stångebro
Årets upplaga av ”Slaget vid Stångebro” blev inte den publiksuccé som förra årets derbymatcher var. Då var då, fotbollsfeber och över 15000 sammanlagt på de båda bilförsäljararenorna. I år konkurrerade matchen i Linköping med stadsfest och rally-SM, men ändå usel uppslutning från linköpingsborna. Vilket lag som är bäst i länet skulle avgöras denna lördag.
Det andra östgötaderbyt under årets säsong skulle avgöras på omdöpta Bilskojaren arena; f-låt Bilbörsen arena och vad beträffar vädret en fin lördag i augusti. Matchen hade givetvis föregåtts av sedvanligt uppsnack, där IFK Norrköping, till skillnad från förra året inte längre är uppstickare och underdog. Skulle Peking Ladies sätta de gamla svenska mästarna på plats?
Friskt vågat hälften vunnet
Det hade bara gjorts två mål under tre tidigare derbyn, vilket borgade för en tillknäppt historia. Men den historian struntade IFK i och öste på för fullt under matchens inledning. IFK ägde matchen större delen av första halvlek, men LFC var minst sagt effektiva och satte första baljan i 40:e minuten. Snopet för Snoka, men sån’t är ju inte helt ovanligt i fotbollens värld. I andra kom vändningen. Först kvitterat på nick av Sara Kanutte och därefter ledningsmål, målgivande hörna av Elin Rombing. Och så kom en vändning till.
Om matchen varit en boxningsmatch hade IFK Norrköping fått flest poäng av domarna, men nu avgörs det som bekant inte så: det är målen som avgör. Utfallet blev hela fyra mål den här gången och delad pott. Hela laget ville mycket, kämpade och slet för att knipa tre poäng. Enligt min mening var Vesna Milivojevic, tillsammans med Maya Antoine, bästa IFK-spelare.
Ett lag utan stad
Låt oss vara diplomatiska och säga att LFC ändå har en stolt fotbollshistoria på damsidan med tre SM-guld. Och att laget därmed har varit storasyster i jämförelse med vårt IFK. Men det är ett lag utan stad. Visst är det märkligt att man inte har kunnat bygga upp ett mer gediget publikstöd under framgångsåren? 2008 kom 9413 till Folkungavallen för en damallsvensk match mot Umeå. Hur många stöttade LFC i det här derbyt? Max 500, skulle jag säga. De andra 2 000 var på bortasektionen.
Brist på respekt och supporterkultur
Vad som än slängdes mot henne under intervjun, alltså en av LFC:s målskyttar, den från Chelsea inlånade Aimee Claypole, så inte var aktionen ett värdigt exempel på supporterkultur! Eller för den delen andra exempel på dålig stil; vandalisering av arenans stolar, allmän nedskräpning av värdstadens gator och torg. Eller vad ska vi säga om den verbala ”nedskräpningen” och retorik som bygger på ord som hata och riva ner? Ordets makt är stor och några av våra supportrar går för långt i hets och hat. Att häckla och reta rivalerna är en sak, men hatretorik föder våld och vandalism.
Be till fotbollsgudarna
Objektivt sett är det nu fifty-fifty, de båda östgötska lagen ståtar efter två säsonger på lika många poäng. Ännu kvarstår egentligen frågan om vilket lag som är bäst. Sakta men säkert går vi mot att IFK vinner i längden. Fyra poäng av sex möjliga denna säsong.
Tacka fotbollsgudarna för våra östgötaderbyn. för vi behöver dessa publikfester.
Skribenten om sina rötter och sin lojalitet
Jag har haft säsongskort i Curva Nordahl sedan 2014, innan dess var jag nog en typisk medgångssupporter. Inga som helst meriter från eget spel, om man nu inte räknar pojk- respektive korpfotboll. Och det gör man inte. Under det slutande 60-talet tog min morbror Åke mig med i bilen till Parken några gånger. Vi bodde i Linköping och där fanns visserligen Saab och Derby, som spelade i dåvarande division två, men den stora fotbollen spelades i Norrköping. Stor fotboll och mer publik och det var då det lilla pojkhjärtat började klappa för vitt och blått. Jag tillhör väl det fåtal personer, kanske ett tiotal (?) som håller på IFK Norrköping i fotboll och LHC i ishockey. Det där med ishockeyn är en så länge en bekväm position så länge LHC och Vita Hästen inte spelar i samma serie. Skulle det bli så får jag ta mig en rejäl funderare på var lojaliteten ligger!
