Gästkrönika: Ljuvliga minnen från 2015
Guldköping har fått in en välskriven gästkrönika från det underbara Guldåret! Vi på redaktionen vet genom välrenommerade källor att vi kommer få se mycket mer från Gustav 2021. Vem vet det kanske blir ett nytt Guldår, om allt faller på plats. Precis som det gjorde senast det begav sig!!!
"Vi spelar om ett SM-guld på lördag!”. Janne Anderssons ord ekade långt ut på europaväg fyra, och jublet som följde nådde förmodligen långt ut på östgötaslätten. Aldrig har nog nivåerna av adrenalin och extas uppnått sådana extrema höjder på Idrottsparken i Norrköping som de gjorde den där höstkvällen den 25 oktober 2015. Kanske var det delvis på grund av att den annars så reserverade norrköpingstränaren för första gången under säsongen släppt sina tyglar och vågade drömma om guld. Känslan som infann sig där och då i just det ögonblicket, när adrenalinpåslaget väl hade stillat sig en aning, var att hela arenan och hela staden Norrköping slöt sig samman till en enda stor organism där IFK var hela dess mittpunkt. En organism som inte går att beskriva på något annat sätt än att den var odödlig.
När IFK Norrköping den 5 april sparkade igång säsongen 2015 var det få, om ens någon, som anade vad som var på väg att hända. Man hade visserligen värvat in Nicklas Bärkroth samtidigt som den sovande jätten Emir Kujovic hade varvat upp under hösten 2014. Dock hade man hade även något överraskande och dessutom bara dagar innan den allsvenska premiären lånat ut succéspelaren och målgöraren Alhaji Kamara till den malaysiska ligan. Inte heller blev det bättre när prestigevärvningen Nicklas Bärkroth redan i den första halvleken i premiären mot Örebro SK utgick skadad, med vad som senare visade sig vara ett brutet ben i foten som höll honom borta från spel i stort sett hela våren.
Trots att Peking, hur märkligt det än må låta idag, faktiskt var på väg att riskera sin allsvenska status säsongen 2014 så fanns det trots allt positiva faktorer att ta med sig in i 2015. Efter debaclet mot Falkenbergs FF den 29 september 2014, valde tränare Janne Andersson att möblera om i laget i hopp om att få en nytändning och således rädda det allsvenska kontraktet. Ett val som senare, ganska exakt tretton månader efter den där matchen mot Falkenberg, skulle visa sig vara avgörande för att Janne Andersson skulle stå framför Curva Nordahl och utropa de bevingade orden ”vi spelar om ett SM-guld på lördag!”. Inte behöver man vara expert för att inse att betydelsen av en viss innermittfältare omskolad till mittback var monumental, och att detta var den största grundpelaren i att 2015 års upplaga av IFK Norrköping för alltid kommer vara ett stort kapitel i historieböckerna. Vem jag pratar om? Andreas Johansson.
25 oktober 2015, Peking hade segrat över Halmstads BK med siffrorna 3-1 och de 16 125 åskådarna (som förutom en handfull tappra HBK-anhängare var hemmasupportrar) lämnade ”Nya Parken” och dess läktare för sista gången för året. I vanliga fall hade uttåget från arenan efter årets sista hemmamatch kanske varit ett tillfälle att pusta ut eller en axelryckning, i kombination med en tanke om att ”det kanske blir bättre nästa år”. Men detta var inget vanligt år, det var året då pustningarna och axelryckningarna istället var ersatta av glädjerop och eufori när de tusentals åskådarna lämnade arenan och strömmade ut på Södra Promenaden som en, och tillåt mig här att återvända samma uttryck, sammansatt organism.
Det är inte många som kan stoltsera med att man som bortalag mot de ständiga favoriterna Malmö FF mer eller mindre haft känslan av att vara hemmalag. Ändå var det just detta som utspelades i Malmö den 31 oktober 2015. Redan utanför arenan kunde man ana att detta skulle bli något alldeles speciellt, och genom de tjocka betongfundamenten kunde man urskilja sånger från de tillresta Norrköpingssupportrarna, sånger som var fyllda med en känsla av att ”detta klarar vi av, det är nu det ska hända”. På andra sidan nittio minuter så hade Marcus Rosenberg fått säga sitt i guldstriden, samtidigt som Emir Kujovic och Arnor Traustason hade gjort Pekings två mål som förkunnade att man var svenska mästare för trettonde gången i ordningen och för första gången sedan 1989.
Personligen är jag inte särskilt vidskeplig av mig, men det är inte utan att man funderar på vad som faktiskt hade skett och i vilket skick Peking hade varit i idag om allas vår Janne Andersson inte hade valt att placera Andreas Johansson i backlinjen istället för på mittfältet för lite mer än sex år sedan. Hade det ändå blivit SM-guld 2015? Hade IFK ens spelat i Allsvenskan den säsongen eller hade man fått säga tack och adjö redan 2014? Jag tillåter mig själv att tro att det var just det beslutet som symboliserar något slags startskott för hur utvecklingen sedan fortgått, och på sättet man ser på IFK Norrköping idag. Som en av svensk fotbolls största makthavare!
