Gästkrönika: The hunt efter en ny Fransson
Redaktionen har fått in en gästkrönika. Det är tydligt att krönikören tycker att luckan efter Alexander Fransson är svår att fylla, med dagens trupp!
Gick in som regerande mästare, och ut som trea. Efter en spelaromsättning av sällan skådat slag, föll IFK rejält i slutet och kunde inte ta ett nytt SM-guld. Men med säsongsfacit i hand får vi vara nöjda med det lilla silvret.
Truppen som klev in på Swedbank stadion, den 4 april, var stark. Mycket stark till och med. Kvar var nämligen hela guldlaget, exklusive Alexander Fransson. Visserligen fanns det ideliga utlandsrykten kring flertalet spelare, men tio spelare av premiärstartelvan 2016 vann faktiskt SM-guld året innan. Trots premiärförlusten mot MFF, där domare Stefan Johannesson hade en huvudroll, var vårdelen av 2016 en succé. Nyförvärvet ”Sebbe” Anderssons avgörande mål borta mot Häcken och överkörningen av AIK (Sjölund!) med 4-1 var härliga minnen. Insatsen på Falkenbergs IP glömdes snabbt bort, men tyvärr inte alla sviter av den.
Även om resultaten fortsatte IFK:s väg började de mörka molnen att hopa sig. David Mitov Nilsson försvann, Nikola Tkalcics knä drogs sönder och det började att röra på sig på transfermarknaden. Guld-Janne blev förbundskapten, skyttekung Kujovic flyttade till bänken i Belgien och Traustason blev österrikare. Nyman hakade under hösten på, för att testa lyckan i Tyskland. Av någon anledning verkade inte spelar- och tränarruljangsen berört de vitklädda med stjärnan på bröstet. Trots ett till stora delar nytt lag radade laget upp segrar, varav flertalet var rena målorgier. Framförallt på Östgötaporten, där IFK bara förlorade två matcher 2016.
IFK hade lyckats ersätta en guldmålvakt, en inåt- i plan-vandrade ytter med guldfötter och två målskyttar. Dessutom agerade Jens Gustafsson som att han var född i Haga och inte gjort annat än att coacha IFK Norrköping i sitt liv. Trots ”fiaskot” på Lerkendal mot Rosenborg repade han och IFK sig snabbt. Hösten var, fram till sista september, en enda lång succé för den nyblivna IFK-managern och det brandskattade laget.
Men någon ersättare för Alexander Fransson fann de aldrig. Många försökte, men ingen tog den riktigt. Andreas Blomqvist gjord ett tappert försök, men var lite förfladdrig för att vara tvåvägsmittfältare. Skottet och speeden hade han, men tyvärr ett varierande bra positionsspel. När han väl hittat formen, ja då blev han dessvärre långtidsskadad. Unge Tesfaldet Tekie blev man aldrig riktigt klok på. Talang har han den kvicke göteborgaren, men hade en alldeles för hög felprocent. I närkamperna blev han lätt bortplockad. Han har ett stort spel i sig, men kanske borde husera som ytter istället.
Erik Smith kom helt in fel i säsongen och hittade aldrig formen. Lånas ut? Andreas Hadenius gjorde ett gediget dagsverke, men är en backup-spelare. Veteranen Daniel Sjölund fick därför dra ett stort lass på mitten och var precis det navet han är född att vara. Dock blev han ofta lämnad ensam, främst i defensiven, och saknade en stabil lekkamrat centralt.
I övrigt finns det inget att anmärka på i IFK:s lag anno 2016. Målvaktsfrågan, efter skadan, löstes bra av unge Vaikala och stabile Langer.
Linus Wahlqvist var återigen fantastisk och lär försvinna till kontinenten snart. För kapten ”Ante” Johansson räcker inte superlativen knappt till: en av seriens bästa och ovärderlig. Christopher Telos utveckling fortsätter att gå framåt och Filip Dagerstål visade att han är att räkna med. Även om jag gillade David Boo Wiklander så får Jón Gudni Fjóluson anses vara en mer komplett mittback. Marcus Falk-Olander är en stabil vikarie.
Nicklas Bärkroth var het hela säsongen och lite mindre omständlig i år. Niclas Eliasson kom in som en pigg fläkt, men mattades mot slutet. Likaså David Moberg Karlsson och Kalle Holmberg. De glimtade till men har förhoppningsvis mer att ge. En hand upp vilka som trodde att Sebastian Andersson bli tvåa i skytteligan 2016? Kanske han själv, men inte så många fler. Men vilken säsong han gjorde skåningen. Tolv mål och ett överlag stabilt och effektiv targetspel. Dock var han lite för ensam på forwarden under hösten. Tappade formen i sluttampen, liksom hela laget, men ska vara väldigt nöjd med 2016.
Även om formen, och guldchansen, försvann i slutet på september (DIF, AIK, MFF) måste vi vara nöjda med 2016. Laget försvagades både en, två och tre gånger men reste sig och tog till slut lilla silvret (trea). Vilket får ändå ses som väl godkänt med tanke på AIK:s form med Norling och Real Malmö. Om man kollar på 2017 så ligger stommen redan byggd. Målvakt- och försvarssidan ser starka ut. Likaså yttermittfältspositionen. Anfallet börjar likna något.
Om man tolkar Jens Gustafssons värvningar och önskelista är det kortväxta snabba spelare med stor utvecklingspotential som ligger högst i kurs. Både DMK och Eliasson klassar in under de epiteten. Om man tolkar ”Silly Season” var Jesper Karlsson (valde Elfsborg) aktuell. Simon Skrabb (Gefle) skrev på för Peking i fredags. Båda korta, unga och snabba. Central mitt har vi flera alternativ, men tar någon av dessa herrar chansen 2017? Att fylla Alexander Franssons stora skor visade sig vara en övermäktig uppgift. Den uppfattningen delar nog de flesta IFK:are. En stark och rutinerad innermitt ligger högt på min lista. De andra får stå på tillväxt och vara backup. Erik Friberg från Seattle kanske? Eller Kristoffer Olsson? Vi får helt enkelt lita på manager Gustafsson och ordförande Hunts omdöme. Det har ju gått bra förut.
The hunt for a new Fransson and success goes on. Framåt kamrater!
