Idag begravdes den store IFK supportern och skådespelaren Tommy Andersson
Begravningen skedde i Sofia kyrka Södermalm Stockholm. Akten var nästintill statsammanmässig, en stor del av Sveriges skådespelarelit fanns där för att farväl. Tommy fick förutom blommor på kistan en Peking halsduk att ta med sig, då han träffar Gunnar Nordahl och alla andra när han åkt upp till den blå stjärnan någonstans däruppe.
Jag pratade med Tommy många gånger i år. Han var nästan alltid på matcherna på O Learys i Gamla staden. När allsvenskan startade visste han, att han hade cirka sex månader kvar att leva. Ändå satt han där en av oss alla Kamrater, med sina Vita och Blå prydnader. Fast han hade svårt att prata så var han hela tiden så levande. Hade åsikter om spelet och ville alltid ha en vinst med sig hem.
Med en månad kvar i livet så gjorde Tommy en grandios enmans och avskedföreställning på Teater Galeasen: ”Eh Joe av Samuel Beckett.” Han sa inte ett ord men mimiken och kroppspråket sa allt istället. Rökte ciggaretter på scenen, som jag är övertygad om var en demonstration, mot det som bidrog till att ta hans liv alltför tidigt. Tommy hann uppleva sin 50 årsdag men hade en dryg månad kvar för att få ett år till på jorden.
För mig kommer Tommy alltid att ha en plats någonstans vid min sida, när jag ser Norrköpings matcher i Gamla stan med andra Exilsnokar. Tankarna idag går i första hand till hans barn:
Tack för att vi fick låna er pappa ett tag och fick lära känna honom. Frid över hans minne!