IFK kom igång för sent, men som de kom igång
IFK vaknade först när de inte hade något att förlora, men spelet de visade sista halvtimmen på Parken gav hopp om guld även i år.
I Trondheim såg vi ett passivt IFK som inte vågade spela sitt eget spel. De lyckades bra med sin defensiva taktik i första halvlek, men i andra sprack det. 0-3 och mötet kändes förlorat. Då, när IFK inte längre hade något att förlora, lyckades de reducera. 1-3 var ett klart mycket bättre resultat än 0-3, men fortfarande inte optimalt inför returen. IFK hade för stor respekt för motståndarna och försökte spela på ett sätt de inte behärskar. IFK Norrköping och cyniskt spel rimmar inte bra. Det såg vi om inte annat i Trondheim.
”Hördes ända till Trondheim”
Nu var det dags för returen. Curva Nordahl stod redo, Janne Andersson var där, spelarna var taggade och hela Norrköping kokade. Två mål räckte. Man märkte verkligen på Curvan att detta var något alldeles extra. Man kände nervositeten blandat med förväntansfullhet på läktarplats. Spelarna kom ut på planen. Publiken vrålade kamratsången så det hördes ända till Trondheim. Allt var upplagt för en stor fest.
Matchen drog igång. IFK lyckades med Smith från start vinna kampen på mitten, eller i alla fall inte förlora den i samma utsträckning som i bortamatchen. Men annars hände inte särskilt mycket. Det såg okej ut och Peking hade några bra anfall, men jag tycker att det även i denna match såg spänt och avvaktande ut. Ändå kändes det hoppfullt när man stod på Curva Nordahl och försökte sjunga fram IFK till seger. Av någon anledning var jag nästan övertygad om att det skulle gå på något sätt. Underskattning av Rosenborg? Nej. Jag visste hur bra motståndarna var och att det inte borde gå, men ändå hade jag en magkänsla att Jens Gustafssons lag på något sätt skulle fixa avancemang.
Sedan kom straffen. Första känslan var ”Shit nu blir det straff”. Sedan såg jag att domaren inte dömde straff, men efter ett snack med linjedomaren pekade han till slut på elvameterstraffpunkten. Jag blev arg och besviken som alla andra på Curva Nordahl, men ärligt talat tror jag att det var rätt dömt, även om anfallaren lade sig ganska lätt. 0-1 och nu behövdes minst tre mål för att gå vidare. Riktigt surt. Om man ska klara att gå vidare från ett sådant här möte behöver man vara felfri och ha marginalerna med sig. Vaiklas tavla i första matchen var ett exempel, och straffen nu var ett exempel. Tyvärr var inte turen med IFK.
”Ryckte upp Curvan”
Trots 0-1 fortsatte fansen sjunga. Curva Nordahl var av riktigt hög klass den här kvällen. Gnällbänken finns självklart kvar, och buandet tar över för ofta, men oftast överröstas det negativa av positiva sånger. I paus ryckte klackledaren Pontus Franzèn upp publiken och buandet minskade i andra halvlek. Curva Nordahl fortsatte låta, sångerna hördes högre än någonsin tidigare. Sedan kom 0-2. Publiken satte sig ned. Avancemanget var förlorat. Fem mål på 35 minuter är omöjligt. Helt hopplöst läge. Då ryckte Pontus Franzén återigen upp Curva Nordahl, med orden:
- Okej, antingen så går vi hem, och struntar i det här, eller så ställer sig alla upp igen, och visar vårt stöd.
Curva Nordahl fortsatte sjunga, nästan ännu högre än tidigare, samtidigt som grabbarna på plan kom igång. Ännu en gång spelade de riktigt bra när de inte längre hade något att förlora. Nu kunde de spela ut, och visa upp sin frejdiga offensiv. Curvan sjöng fram laget till en reducering. Bara minuter efter det målet gjorde Totte Nyman 2-2. Parken exploderade. Sedan blev det bara bättre och bättre. Tekie kom in, briljerade och skapade chanser. Bärkroth tunnlade, Wahlqvist dribblade och Sebbe nickade. IFK visade upp ett spel som gav hopp och glädje till fansen.
Sedan kom 3-2 och inte bara hoppet om en framgångsrik framtid var tillbaka. Hoppet om en helt sensationell bragd och ett avancemang till nästa kvalmatch tändes. Kanske kan det gå ändå… Spelarna hade roligt på planen och spelade ut Rosenborg den sista halvtimmen, men det blev bara 3-2. Forceringen var bra, men det räckte inte hela vägen. Ändå väcktes ett hopp den här kvällen.
IFK:s sista halvtimme mot Rosenborg var det bästa jag sett den här hösten. Utan tvekan. Med en publik som höjer laget och en högstanivå av europeisk klass kan det kanske bli guld ändå. Men då måste laget prestera även när de har allt att förlora.
