Några minnen från min uppväxt på "Okka" med Peter Hunt
En av IFK Norrköpings största ledare under senare år har gått bort i en alltför tidig ålder. Det har redan skrivits mycket om hans gärningar som vuxen. Jag vill bidra med lite från en annan tid, med en annan Okkaunges minnen av honom! "Okka" är alltså Norrköpingska för stadsdelen Oxelbergen i Norrköping där vi båda växte upp!
Peter Hunt har hastigt avlidit några veckor innan han skulle fyllt 72 år. Jag ska inte sticka under stol med att jag alltid har imponerats av honom. Vi växte båda upp som ”okkaungar” i Norrköping. Dock var inte jag, och jag tvivlar på att han var det, medlemmar av den ökända ”Okkaligan”, som alla hade hört talas om men ingen sett eller träffat på.
För oss var det fotboll som gällde. Visserligen fans det äldre ungdomar i våra omgivningar som var lite kusliga med öknamn som Janne Dadd och Klota, men de lämnade oss småttingar i fred.
Oxelbergen hade dock den positiva sidan att det fanns en parklek, med ett antal parkfröknar som fanns till för att inte se till, men vara närvarande bland alla de barn som hade mammor som börjat arbeta under 50- och 60-tal. Det var ordning och reda och vad jag minns var det inte mycket till bråk mellan äldre och yngre.
Men Peter och jag hade något gemensamt, vi spelade fotboll! Oxelbergen hade också stora grönytor. med en liten plan, med femmannamål, dock utan nät. Då räckte det med att man hade en boll, vilket jag hade, för att vara sysselsatt efter skolan tills det var dags för middag hemma.
På de ”riktiga” vintrarna under 60-talet, så spolades det upp en isbana som både var till för killar med klubbor och tjejer med konståkningsskridskor. Jag har dock inget minne av Peter som vare sig hockey- eller bandyspelare.
Det fanns någon osynlig delare bland killarna som spelade fotboll, möjligtvis en åldersfråga. Vi hamnade på fotbollsklubbar i diametrala riktningar från Oxelbergen, under senare delen av uppväxttiden, han gick till Saltängens BK och jag till Smedby AIS.
Han var tre år äldre, det var en stor skillnad och han brydde sig troligen inte om de småknattar som spelade fotboll i hans omgivning. Han var bra på att dribbla.
Det jag kanske minns mest är hans lite annorlunda frisyr, ett krulligt. nästan svart hår. Det gick inte att ta miste på honom. Vi hade båda gått på låg- och mellanstadieskolan Oskarsskolan, en skola som så många andra i Norrköping utefter stadens promenader!
Jag har dock inga skolminnen av honom, jag misstänker att han som tre år äldre lämnade Oskarsskolan när jag började, och fortsatte på realskolan. I hans fall Källvindsskolan, en realskola med handelsutbildning, vilket senare förklarar hans yrkesval. Då hans mamma hade börjat inom Norrköpings textilindustri, kanske det gjorde att han valde att verka inom samma industri. Att den skolan endast ligger endast en utspark från Norrköpings dåvarande Idrottspark, där han senare skulle göra sig till en av Norrköpingshjälte av stora mått förstod nog inte så många då!
Åren gick och han blev med tiden ordförande för idrottsföreningen och ordnade ganska omgående ytterligare ett Allsvenskt guld till klubben. Att ”grabbarna från stan” blev ett uttryck under hans tid och att en blivande landslagstränare också passerade revy var nog ingen slump utan ett resultat av hans hårda arbete för att använda nuvarande ordförandes vokabulär!
Vi gillade givetvis hans energi och förmåga att genomföra sina ambitioner. Alla gillade inte hans sätt att arbeta och det drev som fick honom att sluta var inte så trevligt!
Men jag kommer att minnas honom som den som visade att invandrade arbetargrabbar kunde lära läroverksgossarna hur affärer och idrott skulle skötas!
Döm om min positiva förvåning när han också tog sig tid att tillsammans med sin fru besöka källarvalven i Gamla Stan i Stockholm där Exilsnokarna träffades för att se IFK-matcherna och gav oss tid för en pratstund!
När det pratades om en staty över en annan stor Norrköpingsson, Ove Kindvall, men att det skulle bli dyrt, så hörde han av sig och sa att han skulle betala den. Tyvärr har det inte ordats mycket om denna staty på senare tid, men jag hoppas att det fortfarande är aktuellt! Det kanske behövs ytterligare en staty på Ektorpsgatan? Han lovade även mig vid ett möte på Idrottsparken, att om gamla klassiska ”Berget” skulle byggas in så att Parken blev en riktig arena med läktare runt hela anläggningen, skulle jag få köpa en gräsplätt därifrån till min trädgård!
Så en hjälte blev han i mina ögon, jag är inte uppvuxen med så många sådan!
Vila i frid Peter!
