Reflektioner från Curvan
Jag är en sådan där supporter som väljer att sätta en tjuga eller två på motståndarlaget för att på så sätt kunna lindra smällen lite vid en eventuell förlust. Under tiden i Superettan kunde man mer eller mindre bli ekonomiskt oberoende på detta sätt. IFK Norrköping anno 2016 har en dålig inverkan på min ekonomi.
I bilen på väg till matchen slänger jag, i min nervositet och mot mitt bättre vetande, även denna gång iväg ett halvynkligt tröstbet på att Norrköping inte ska lyckas vinna. X2 ger ju ändå 1,80 gånger pengarna och utan Kujovic lär vi ju knappast lyckas bärga tre poäng. 1-4-debaclet på Skytteholms IP under försäsongen sitter fortfarande allt för tydligt på näthinnan.
Väl inne på arenan är stämningen oväntat stillsam även om en viss förväntan inför vad som komma skall kan skönjas. Det ryktas om att Curvan är utsåld och därför är vi noga med att tidigt ta en plats långt upp lite till höger. Den vanliga platsen. Nära den rytmiska trumslagaren men ändå längre bort än det ökända tinnitusavståndet.
Lagom till Kamratsången vaknar Curvan till. Riktigt bra tryck på allsången och även inledningen av matchen känns decibelmässigt lovande. Det gör även spelet på planen. IFK dominerar inledningsvis och det smittar av sig på oss på läktaren. Problemet med Curvan är dock att det är lite svårt att få en känsla för hur pass nära IFK faktiskt är att göra mål i vissa situationer. Underligt nog tycker man ändå alltid att man ser bättre än domaren som befinner sig på ungefär en niondel av ens egen sträcka från bollen. Konstigt det där.
När domaren blåser för halvtid står det 1-0 på resultattavlan. Känslan är förvånansvärt trygg. En ettmålsledning mot så kvalificerat motstånd, som AIK ändå får anse vara, brukar kännas ungefär lika säker som en kvällspromenad i Las Mayas i Caracas. Dock inte denna gång. När 2-0 sedan kommer i början av andra känns det relativt väntat. Glädjen på läktaren är det ju såklart ändå inget fel på.
Mitt starkaste minne från matchen kommer dock i samband med AIKs reducering till 2-1. I vanliga fall brukar en sådan händelse sänka moralen både på planen och på läktaren. Nervositeten brukar komma smygande och en tanke av tacksamhet skickas till det där tröstbettet som ändå kan lindra smällen en aning vid en eventuell kollaps. Men istället för nervositet väcks en känsla av beslutsamhet. Trots AIKs mål tystnar inte Curva Nordahl. Inte för en sekund dör sången ut. Snarare tilltar den. Det finns inte en chans att vi släpper det här. Inte idag. Inte den här matchen.
Som alltid efter en seger försöker jag, i bilen hem till syskonstaden Linköping, plöja så många artiklar som behandlar den nyligen bevittnade IFK-triumfen som möjligt. Jag fastnar framförallt för herr Banks artikel med den så talande titeln ”Herregud, IFK Norrköping”. Mer än så behöver man egentligen inte säga.
