Nu förenar vi oss och krossar Gefle tillsammans
När nederlag i livet inträffar är det svårt att återfå motivation. Vi kamrater är dock aldrig ensamma, vi har ansvar att vara där för varandra och kämpa oss tillbaka. För föreningen vi alla älskar. Det är dags att samla kraft och förenas igen, tillsammans är vi det vackra IFK Göteborg.
En individ av tiotusentals begår ett fel. Låt det inte förstöra. Kärleken till klubbmärket och färgerna är det starkaste och vackraste vi har. Oavsett incident, säg aldrig att ni skäms över att vara en del av IFK Göteborg. Evigt trogna i med och motgång!
- Kamrat Filip Lendahl
Det är november och 2015 års allsvenska är precis avslutad. Om det är Thomas Rognes skada, Tom Petterssons oförmåga att sätta bollen i nätmaskor eller en man från Mora som är anledning till missat guld är oväsentligt. I den stunden, och än idag, känns det inte som det var spelarna som tappade den salivkletade Lennart Johanssons pokal, det var även vi på läktaren som gjorde det. Det var inte roligt, det är det aldrig, och just då 'orkade' jag inte få sug till en allsvensk premiär 2016.
Det blev januari och plötsligt vankades det futsalderby mot GAIS på Lisebergshallen. Jag, med måttligt intresse för fotbollens inomhusvariant, bestämde mig först i sista-minuten att bege mig ut. Matchen sparkades igång utan större delar av den tilltänkta publiken på grund av stökigheter på avenyn, jag fick stå och frysa utanför. Missnöjet och medlidandet för organisatörerna i de blåvita supporterleden gick att ta på i luften, men sedan plötsligt börjades det skämta och folk hälsade på varandra. Jag träffade flera dussin kamrater jag inte sett sedan i oktober på Gamla Ullevi och därtill stiftades bekantskap med nya supportrar. Det var en kall januarikväll, alla frös och hade hellre suttit inne i Lisebergshallen och sett när Gais återigen blev slagna i ett derby, men folk förenades samt gjorde det bästa av situationen. Där och då fick jag plötsligt kraften att bli redo för en 'ny jävla säsong' av Allsvenskan.
Mina känslor jag hade under onsdagsaftonen efter IFK - Malmö är bland de värsta känslor jag burit under mitt livslånga supporterskap, och det har fått ta några dagar att landa. Men jag låter mig inse att spelarna som representerar föreningen i mitt hjärta inte kommer att vinna utan vår hjälp, utan vårt supporterskap. Jag är delaktig i deras förluster och jag vill vara delaktig i deras vinster. Men framförallt behöver jag känna gemenskapen från alla änglar, jag behöver känna att ingen ger upp, jag behöver känna att vi är där för varandra och vi är där för att ladda krafterna ihop. Jag kommer aldrig förstå hur ängeln Sebastian Eriksson kan skämmas att tillhöra IFK Göteborg, för mig är Blåvitt det vackraste som finns i mitt liv, men jag vill göra allt för att han ska få tillbaka stoltheten. Det finns alltid nederlag i livet, brister i ens största kärlek, men i slutet av dagen är vi aldrig ensamma. Min kamrat Filip Lendahl smsade mig sent på söndagskvällen 'Kom igen, vi drar upp till Gävle imorgon', min första reaktion var att fråga om han möjligtvis var från vettet. Men sedan sjönk det in en stund, jag insåg att likt en häst man ramlat av - så måste man samla mod till att återigen sätta sig på sadeln. Jag klickade mig in på SJ.se och kollade efter första bästa resa. Det är mitt ansvar som supporter att vara där när det känns som tyngst.
