Ödmjukhet eller prestige
På ena sidan står de som vill ha hårdare tag, en mer väluppfostrad svensk läktarkultur. På den andra sidan finns de som till mång och mycket står för stämningen. Bägge sidor borde kunna resonera bättre med varandra. Detta anser gästkrönikören Jonas Nirfalk.
Jag hör rätt ofta nuförtiden från en massa olika håll att ”svensk fotboll står inför en skiljelinje”. Det är supportrar, det är klubbarnas representanter, media och förbund.
Är det sant? Står vi verkligen inför en skiljelinje? Och hur ser en sådan linje egentligen ut?
Jag tror att vi gör det, och jag tror också att det vi står inför är viktigare än många egentligen är medvetna om. För att illustrera min tes måste jag tyvärr generalisera något, jag hoppas läsaren förlåter detta.
Så här: På ena sidan står de, vi kan kalla dem ”överhögheten” i form av klubbledningar, förbund och media, som lobbar för att 51%-regeln ska försvinna, som vill ta bort ståplats från våra arenor, som vill ha hårdare batonger mot det de definierar som huliganism.
På andra sidan står det vi kan kalla ”undervegetationen”, det är ofta unga engagerade supportrar som står i klacken och sjunger, som viftar med flaggor, som ibland tänder en och annan bengal, som fixar tifon, går på läktarmöten, åker på bortaresor, engagerar sig i supporterklubbar och/eller -grupperingar. Men de kämpar också för föreningsdemokrati, röstar emot styrelsens förslag på MFF:s årsmöte och står upp för engagerad och engagerande supporterkultur.
Den ena sidan kallar den andra för ”huligan” och den andra skanderar ”fotbollsmördare”. Var det någon som sa ”dialog”?
Mitt emellan dessa står den vanliga fotbollspubliken som nog egentligen bara är intresserad av en sak: att bolljäveln ska in i det andra lagets mål. Men de njuter också av den fest en fotbollsmatch kan vara, med tifon, inmarsch, en korv och en öl i halvtid, snacket på läktaren, känslan av att vara en bland många som vill exakt samma sak.
Men när matchen är över går man hem, funderar inte så mycket på vem som har lagt pengar på den fina arenan, betalar ordningsvakterna och inte så mycket på alla dem som lagt ner timme efter timme på att sy banderoller eller flaggor. eller på att måla en overhead (som de flesta av dessa nog fortfarande tror att det är en maskin som högstadielärare sätter igång för att klassen kan få sova en stund). Framför allt har de lite svårt att hålla reda på alla MFF Support, Supras, MT96, Rex Scania, MFF:are mot våld och på vem som gör vad. Jag har fler än en gång fått rätta folk som tror att det har varit MFF Support som stod för jubileumårets tifofester.
Jag tänker så här: Det finns en oerhört naiv och ibland obehaglig elitism inom det jag här kallar undervegetationen, som gärna får för sig att kalla sittplatspubliken för ”soffpotatisar”, som tar sig friheten att definiera att bara de är ”riktiga supportrar” och som, kanske allvarligast av allt, ofta lite oroande blundar för de destruktiva element som finns inom ultraskulturen, och som inte alltid inser att de idiotier som skedde i Södertälje mellan Syrianska och AIK även avspeglar sig även på dem.
Denna oresonlighet gör det oerhört enkelt för ”överhögheten” att dra alla, med benägen hjälp av media, som de tycker ”inte sköter sig” över en kam. Men lika obehagligt är det som kommer från den sidan, med prat om ”hårdare tag”, ”nu får det vara slutpratat”, med skogstokiga förslag som 27-årsgräns på ståplats… Samtidigt lyckas de planera in en allsvensk sista omgång med både Malmö FF, Hif och Göteborg i samma stad. Hur mycket kan man säga att man ”tar våldet på allvar” då?
Och sedan detta tjat om hur de har det i England. Hur de har löst sina problem och att det är därifrån vi ska kopiera lösningarna. Då har man tyvärr också sagt vad man vill ha för supporterkultur. Och det är absolut inte den engagerade kultur som får exempelvis ståplats på en av MFF:s hemmamatcher att vara en av jordens vackraste platser. Det är en kultur för tysta snälla människor, som sitter ner, spenderar pengar i pausen och sedan går hem.
Håller fotbollen i Allsvenskan verkligen så hög kvalitet att den ensam kan sälja tillräckligt med biljetter för att det ska bära sig? Jag tror inte det. Jag tror att många som går på MFF:s matcher går dels naturligtvis för att se fotboll och stötta sitt lag, men dels också för att en viktig faktor är den fantastiska stämningen. Och försvinner den är risken att en del av publiken försvinner.
Så här står vi då, vid denna skiljelinje, och blänger lite på varandra. Den ena sidan vill ha ordning och reda, bolagisering eftersom det alldeles säker ger massor av pengar, de vill ha hårdare tag mot det de definierar som huliganism. Den andra sidan vill ha en engagerad supporterkultur med ståplats och flagghav och tifon och klack, och kan nog acceptera ett visst mått av kaos och håller stenhårt fast vid föreningstanken.
Tyvärr tror jag att en hårdare repression från de som styr föder en hårdare radikalism från de engagerade, att hårdare tag bara kastar mer bränsle på brasan. Och tvärtom, en mer oresonlig attityd från engagerade supportrar kommer att göra det enklare för förbund och klubbar att avfärda dessa som huliganer.
Båda sidor har lika mycket prestige och lika lite ödmjukhet och båda sidor står på varsitt sätt med den svenska fotbollens framtid i sin hand. Borde man inte kunna mötas på halva vägen? För den ”vanliga fotbollspublikens” skull?
***
På torsdag kommer en intervju med Tommy Theorin rörande ståplatsreducering signerad Helen Johansson.
