Friday, I´m in love: Om betydelsen av ett gult band på bröstet
Fotboll OCH politik… Är det så farligt egentligen?
Kopplingen mellan fotboll och politik är ingen nyhet. Den finns här och nu, den fanns där och då, och den kommer att finnas även framöver.
Men det är fortfarande en relation som väcker blandade känslor. Inte minst här i Sverige där det närmast är tabu att prata politik på läktarna. Minns hur Örgryte 2009 dömdes till böter på 10 000 kronor för att deras supportrar hängt upp en flagga till stöd för den fängslade svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak. Böterna drogs visserligen tillbaka, men säger ändå något om det ofta snäva svenska åsiktsklimatet.
Ett annat mer aktuellt exempel handlar om nätverket Fotbollssupportrar mot homofobi och deras regnbågsfärgade banderoll som väckt och fortfarande väcker ilska på sina håll. En supportergruppering här i Malmö rev helt enkelt ner banderollen och twittrade: ”Nu är det slut med politiken på läktaren! Ni ska respektera att folk inte vill att läktaren används som ett forum för politiska uttryck.”
Men i det stora hela är politiska yttringar på de svenska läktarna fortfarande sällsynta.
Och även de aktiva – spelarna, tränarna, sportchefer, klubbledning etc. – håller ofta låg profil i frågor som kretsar kring politik och andra kanske känsliga frågor. De behåller sina åsikter för sig själv eller utrycker sig så svävande och luddigt så det näst intill är omöjligt att förstå vad det är de egentligen menar.
Visst finns det undantag. Jag tänker på Kalmar FF-profilen Henrik Rydström som alltid varit tydlig med sitt vänsterperspektiv och som inte dragit sig för att vädra sina åsikter i diverse samhällsfrågor och politiska spörsmål. Eller den forne IFK Göteborgspelaren Pontus Wernbloom som definierar sig själv som ”feminist och väldigt vänster” med motivationen att han ”tror på människors lika värde.” Men, som sagt, långt de flesta aktiva här hemma är väldigt försiktiga med vad de säger så fort det handlar om politik eller vilka ideologiska värderingar de lutar sig mot.
Och kanske är det så vi vill att det skall vara. Vi kan leva med sexism, hat, våld, homofobi och allmän intolerans på våra läktare, men om någon reser sig upp och protesterar… Nej, för fan! Det är ju politik! Det går inte för sig!
Jag tycker det är synd.
För vi alla – spelare, tränare, supportrar – är människor. Och som människor kan vi inte låta bli att ta intryck av vad som sker i samhället och omvärlden i övrigt. Och som människor har vi också behov att ge uttryck för vad vi känner och tycker i olika frågor. Vi gör det överallt. I hemmet över middagsbordet, på jobbet under fikarasten, i skolan, på barer och kaféer… Det är diskussioner som berikar och förhoppningsvis vidgar våra perspektiv.
Vad jag menar är: fotbollen är en del av samhället. Och att olika yttringar i samhället därför blir en del av fotbollen är ofrånkomligt.
Därför tycker jag det är upplyftande när Manchester Citys tränare Pep Guardiola öppet visar sitt stöd för de fängslade katalanska politikerna Jordi Sànchez och Jordi Cuixart med flera som varit drivande i frågan om Kataloniens självständighet. Ett stöd han fortfarande talar öppet om trots att det engelska fotbollförbundet (FA) redan har delat ut två formella varningar till Guardiola.
Det hela handlar om det gula band som City-tränaren burit på sitt bröst sedan november månad förra året. Ett gult band som i Katalonien symboliserar stödet för de fängslade politikerna. FA i sin tur menar att politiska budskap inte hör hemma inom den engelska fotbollen och hotar därför med böter och avstängning.
Men Guardiola står på sig: ”Jag gör det för att det i Spanien sitter specifika personer, som står upp för folkomröstningar, i fängelse. Allt för att personer i regerande positioner inte gillar det. Det är orättvist.”
”FA vet att jag kommer att bära det gula bandet oavsett… Det handlar om demokrati. Det handlar om att stödja människor som inte är skyldiga till någonting överhuvudtaget.”
”Så de kan stänga av mig om de vill: UEFA, Premier League, Fifa... De kan stänga av mig för att jag gör som jag gör. Det är ok.”
Man kan tycka vad man vill i frågan om Kataloniens självständighet. Den är inte helt okomplicerad. Men det är inte det som är det viktiga i det här resonemanget. Det handlar om rätten att få säga sin mening. Att, oavsett sammanhang, få dela med sig av sin åsikt i en fråga som känns angelägen. Det handlar om demokrati. Det handlar om det fria ordet.
Eller, som Pep Guardiola själv formulerar det:
”Jag är en fotbollstränare, men först och främst en människa.”
(KÄLLOR: Guardian, BBC)
* * *
Idag...
... är det bara två dagar kvar till gruppfinalen mot BP i cupspelet. Kom ihåg långkalsonger och en eventuell lommelärka.
Dagens låt ...
... får bli Funky Stuff med Kool & the Gang. Det är ju ändå fredag!
