Om derbyspöken, och Rômulo Cabral
Ännu ett derby kom rullande runt Tele2, där 29 374 samlades på läktarna för att se ännu en upplaga av Bajen - DIF sluta i - just det. Bajenvinst.
Derbyspöket är bara skitsnack, spöken finns inte, säger Özcan Melkemichel, där han står bredvid Rikard Norling, bara två veckor bort, och pratar om sin förlust mot tvillingen, inte speciellt länge tidigare. Jag parafraserar här; jag vet inte om det är ordagrant vad Djurgårdens tränare sade. Men det är något i den stilen. Intervjun finns nog därute, glättigt cirkulerande på Twitter, eller i liknande medium.
Derbyspöket finns inte. Så varför ser ni då så rädda ut? Replikerar någon på min tidslinje. Man hade sannerligen kunnat ifrågasätta det. Men på något sätt tror jag inte att Mange Ericsson är speciellt sugen på att svara på den frågan. Han som, trots allt, var den enda Djurgårdaren som pratade med Cmore efter matchen. Han drog handflatan över ansiktet, satte den sedan i sidan, och stirrade i väggen, snett framför kameran. Bakom honom och Olof Lundh går spelare och ledare klädda i grönt och vitt förbi. Litet längre in, i hemmalagets omklädningsrum, står Mats Solheim, barbröstad, iklädd en spökmask som han fått ifrån publiken, och fångas på film.
I det omklädningsrummet, på de filmerna, med tillhörande Instagramkonton, är derbyspöket högst reellt. Det må bara vara en mask, på en medellång, firande 29-årig norsk fotbollsspelare. Men där är det. På riktigt.
Och, man skulle även kunna argumentera för att det finns där ute på planen. När Rômulo Cabral Pereira Pinto nås av Leo Bengtssons okynneschip, som går förbi både en och två Djurgårdsförsvarare, fram till brasilianaren, som inte missplacerar den. Med bara ett fåtal centimeter tillgodo sätter han bollen snävt till vänster om där Andreas Isaksson kastar sig med sina fulla, utsträckta två meter. 1-1. Rômulo springer ut för att fira med supportrarna, med sina medspelare.
Det är ganska orimligt likt ett derby som spelats bara en säsong tidigare. Dagen, och datumet, är sig olikt. Även Bajens underläge. I 2016 års match var det 0-2 man reste sig ifrån. Det såg även litet annorlunda ut på bänken. Den var inte lika tunn, inte lika skadedrabbad. Dåvarande tränare Nanne Bergstrand satt inte avstängd och förpassad till läktaren. Förutsättningarna var sig olika: Djurgården har värvat tungt. På pappret torde de vara favoriter.
Men i derbyn regerar hjärnspöken. Eller fotbollsspöken. Jag vet inte.
Djurgården dominerar iallafall relativt komfortabelt första halvlek. Det är inte otippat, att efter att ha inlett matchen med att tvinga Ömmi att tippa ett snävt avslut på mål av Engvall till hörna, inte en minut in. Eller att efter åtta minuter halvt bjuda på nytt läge till vänster för hemvärvade Engvall, som skär in tvärt framför Aidoo, men som inte riktigt kan avsluta utan störningsmoment. DIF ser säkra ut på sin sak, skär nedåt plan på mitten, och vinner nickdueller och 50/50-dueller mot ett klart decimerat Bajen som saknar egentlig tyngd på mittfältet som inte heter Junior. En man kan inte själv allt göra. Det är sedvanlig derbystämning nere på plan: Kim blir liggande, vridandes av smärtor, efter att ha sprungit ihop med Bjørn. I minuten efter rullar både Leo och El Kabir jämte varandra i gräset. Elliot Käck snavar över sig själv och faller in i tidigare nämnda Bengtsson. Aidoo och Engvall kämpar sida vid sida ett flertal gånger, när den tidigare Göteborgsspelaren snappar åt sig en boll fördelad av Mrabti eller Walker, och tjurrusar nedåt sin vänsterkant. Han blixtrar till när han kan, och kvalitén går såklart inte direkt att missta.
Med Bajens bejakande tempo och svaga inledning, är det inte, som sagt, så konstigt att det är Djurgården som drar första blod. Inget spelmässigt dock, på det sättet: Mange Ericssons inlägg är vackert slaget, och Engvalls mötande panna är säker. Ömmi har ingen påtaglig chans att vare sig styra eller plocka den, när den seglar över hans vänstra axel och snor sig i bortre hörnets nät. 1-0.
Halvleken mynnar ut i liknande visa: Bajen känns avmätta, som i så många första halvlekar under denna säsongen, och går in i halvtid i underläge.
Djurgårdare, som i tidigare första halvlekar i tidigare derbyn, önskar att klockan hade stannad på 45 minuter.
Den traditionella spöktimmen är midnatt. I dagens derby är den ca 16:10, med tanke på matchstartsförseningen.
Målet kommer i den 58e minuten. En omställning leder fram till framstörtande Leo Bengtsson, som bara föregås av Rômulo. Ynglingen skär inåt mitten, och, vad annars - chippar fram bollen till brassen. Rômulo, som varit med om ett eller annat derby, placerar sitt avslut snävt runt Isaksson. Kvitteringen är ett faktum, och så är nog ett par spräckta trumhinnor. Tele2 exploderar i jubel som bara existerar i det tidsvakuum som de egna derbyna framkallar. Det ligger något i luften.
Därefter höjer Bajen tempot, och Djurgården sjunker tillbaka. Plötsligt vinner man inga dueller. Man tar inte vansinneslöpningarna och går på fiffiga inspel ifrån Walker och Beijmo. Engvall och Mrabti kan tempereras av Degerlund och Aidoo i mittlåset. Man hinner tänka, i kölvattnet av euforin efter Rômulos kvittering: ska det bli en repris på förra året?
Det är här det blir roligt, med JMs Bajen, trots att mannen själv inte idag var närvarande, för mer än korta kameos uppsnappade av kameran: det finns varken rhyme or reason för att denna tunna, utnötta, kantstötta och missmatchade truppen ska kunna ta sig förbi ett stjärnspäckat, miljonmatat Djurgården som veckan innan satt 4-1 i AFCs - och Pelle Olssons - kista.
Men ändå plockar man upp sig, efter kvitteringen, och går på med mer.
Det är inte felfritt, såklart. Och det är inte så att man övertar matchen så komplett att det inte finns något mer att tillägga. I meningen om Leo Bengtssons tillslag på halvvolley ifrån utanför Djurgårdens straffområde, döljer sig också omställningen han måste stoppa. Hörnan man får med sig efter att Isaksson tippat Leos skott över ribban nickas ut till El Kabir, som inser sin chans - han har bollen på fötterna. 99% av det spelande Bajen står bakom honom. Han kan starta själv.
Men i den här matchen kan ingen göra utan att Leo Bengtsson stör matchbilden. 19-åringen drar på sig ett taktiskt gult kort - och matchens enda, ska tilläggas, å domare Ekbergs insats - när han drar ned El Kabir och förhindrar vad som med största sannolikhet skulle blivit ett friläge man inte önskat på Ömmi efter de senaste veckornas ostabila insatser. Idag gör han allt han ska och litet till, mind you, så kudos där kudos ska lämnas. Han är stabil, exakt där han ska vara, och drar till och med till med ett par reflexräddningar som såhär i efterhand är riktigt fina.
Man ser inte ut att nöja sig, per se, med 1-1. Men ett tag ser det ut som att det är allt man kommer att få med sig, trots ökat tempo, både på planen, och på läktarna.
Så kliver Stefan Batan upp till fjärdedomare Johannesson. Med tanke på hur Stefan Batan behandlats på senaste, är det ett under att han är med i truppen, ens en gång. Att han bytt om, och värmt med laget? Underligt. Men nu står han här. Redo att bytas in, och skriva Bajenhistoria.
För mackan fram till Rômulo, som får träff, på nära håll, och lyfter bollen förbi Isaksson. 2-1. Man tror inte, ibland, att sport är på riktigt. Rent existentiellt, visst. Men såhär? När Rômulo slänger sig in i klacken efter 2-1, på Stefan Batans inlägg, no less. Stefan Batan, som dessutom, om cirka sju minuter, ska peta fram bollen till Pa Dibba, som får äran att seal the deal. 3-1. Vändningen är fullbordad sedan innan. Men nu är segern fullbordad. Sviten är upprätthållen. De tre poängen är plockade.
När Ekberg blåser av joggar Mats Solheim upp till ett vittklätt par på långsidan. Han kommer därifrån med en spökmask, att ta med sig inför avtackningen av klacken.
På ett rent existentiellt plan, Djurgården, existerar derbyspöket?
Rômulo Cabral Pereira Pinto, och Stefan Batan, tycks iallafall ha cementerat det.
