Om hybris, andra känslor och lite annat

   I väntan på bättre fotbollstider, läs återstarten av Division 2 södra Götaland den fjärde augusti, tog jag mig i veckan till Malmö för att se hemmalaget ta sig an AIK. Det blev en uppvisning i upprullning och att trilla boll av sällan skådat slag av Di blåe under första halvlek, den bästa på länge. Jag har nog ett femtiotal MFF-matcher på mitt samvete och ännu fler med en annan blåfärgad klubb inom 035-området vilket kommer att avhandlas lite längre fram.
 
   Hybris eller inte, det ligger i betraktarens öga att avgöra, men oavsett vilket så ser jag stora likheter mellan IS Halmia under Lindau och MFF under Roland Nilsson. Rolle är förvisso inte kvar, men det är utan tvivel hans idéer som Norling jobbat vidare på. Till att börja med, själva spelidén och synen på fotboll. Det är bollen som ska göra jobbet och detta oavsett var man befinner sig på planen. Detta innebär att publiken ibland håller på att få kollektiv hjärtattack när en pressad backlinje envisas med att spela sig ur trängda situationer, men man får helt enkelt ta det onda med det goda och fördelarna överväger nackdelarna mångdubbelt med spelsystemet enligt min syn på saken.
 
   Både MFF och ISH har under en rad år spelat vad som kan sammanfattas som "fin fotboll" men har emellanåt kritiserats för att bli för lättlästa. På läktarplats har det ibland suckats om att "jaha, nu ska det rullas boll igen, sätt bollen på djupet direkt" och liknande. Sen har det närmast blivit någon religion hos många att i att mer eller mindre hårda ordalag fördöma detta sätt att spela fotboll, jag antar att det skett i takt med Barcas eskalerande totaldominans som dock tog stopp i år (hoppsan, Barca också, där tog vi hybrisen ytterligare en nivå). Folk verkar sammanfattningsvis ha ett väldigt stort behov av att påpeka exempelvis att Chelsea minsann vet hur man stoppar Barca, det är bara att gå in på kroppen och så vidare.

 

   Men oavsett vilken nivå man spelar på, behärskar man detta spel så är det fullt naturligt att man spelar det. Här följer min personliga snabbanalys av spelet, något schablonmässig och enbart i grova drag, men jag inbillar mig att det inte är en slump att bollen ibland går fram och tillbaka genom halva laget innan man sätter den på djupet, att trötta ut motståndaren är en del av planen. Lugnt och metodiskt nöts motståndaren ner och det är helt enkelt jäkligt jobbigt att möta ISH 2012 eftersom man knappt får låna bollen. Det är uttröttande såväl fysiskt som psykiskt att jaga boll. Men detta spelsystem går inte att introducera över en natt, utan det krävs kontinuitet och viss grad av tålamod och det hade MFF för första gången på cirka 20 år när man lät Rolle jobba vidare enligt sin plan vilken senare också betalade av sig i och med SM-guldet 2010, även om vissa ville ha det till att Pep Clotet Ruiz var den som främst borde äras. Här upphör lyckligtvis likheterna med MFF, ingen har ifrågasatt Lindau. Sen krävs det förstås att man förfogar över ett material där det överhuvudtaget är möjligt att praktisera spelet, vilket nämnde Pep uppenbarligen inte hade i Viking Stavanger. Något vidare tålamod verkar klubben inte heller haft, vilket med fördel kan diskuteras i andra forum. Avgå-kampanjerna är inte sällan en mindre framgångsrik metod, exempelvis blev FCK inte bättre utan Rolle, snarare hade det sannolikt blivit bättre om man låtit honom jobba vidare. Självaste Guardiola hängde också löst efter sina tre första matcher som Barcatränare.
 
   För att återkoppla till inledningen ovan och apropå Pep, hur kan det komma sig att jag som Halmian lägger tid och pengar på att se HBK och MFF? Bortsett från den dragningskraft fotboll råkar ha på mig så är det väldigt befriande att se fotboll utan att behöva lägga ner något känslomässigt engagemang. Ser jag MFF, HBK eller vilka det än må handla om som inte spelar i rödvitt och har det vackraste klubbmärke som sett dagens ljus, så finns det alltså inget känslomässigt engagemang. När jag ser Halmia är det hundraprocentig inlevelse från första till sista minut. Jag kan, om än motvilligt, erkänna att detta genom åren alldeles för ofta varit förknippat med viss grad av ångest. 

 

   Inom lagsportens värld frodas hatet och kärleken förmodligen i större utsträckning än någon annanstans (måhända mest som förstärkande begrepp, men icke desto mindre). Hatar jag HBK? Absolut inte, det kostar alldeles för mycket energi att hålla på med sånt. Jag tror för övrigt att jag aldrig har hatat någon person överhuvudtaget, ännu mindre en fotbollsklubb. Men vad tycker jag om HBK då? Om man bortser från den i och för sig inte försumbara detaljen att dom spelar fotboll så berör klubben mig inte nämnvärt. Svårt att förklara, men ska jag försöka mig på en liknelse så är HBK ungefär lika intressant för mig som hålfotsinlägg; jättebra att det finns och är man i behov av det så var det antagligen en revolutionerande innovation när dom kom. Sen finns säkert en uppsjö modeller av hålfotsinlägg och där tillhörande teknisk data, men detta till trots har sulan inte lyckats väcka varken mitt intresse och engagemang. Eller ett annat exempel, trandans vid Hornborgasjön. Intressant tycker många, men själv avböjer jag vänligt men bestämt. Halmstad Bollkubb? Med risk för att verka negatitiv, tack men nej tack blir mitt svar. Sammanfattningsvis ointressant och definitivt befriat från hatiska inslag ur min synvinkel. Jag finner HBK lika provocerande som ett träd i skogen.

 

   Skämt å sido, där fanns förvisso inslag av sanning i beskrivningen ovan men inte utan viss modifikation. Jag ville mer exemplifiera en ton som jag själv tycker är lagom och trevlig supportrar emellan. Nu behöver kanske inte HBK Support-ordförandens manifest (läs det här ) angående bland annat lämpligheten i Halmias vara eller icke vara på Örjans vall dras en vända till, men eftersom jag inte kommenterat det tidigare gör jag det nu; jag kan inte låta bli att se vissa humoristiska inslag i den sorgligt infantila text som skapats. Det sker liksom inte i stridens hetta, som en olämplig förlupen glosa under en pågående match, utan mannen har på fullt allvar tänkt igenom situationen och kommit fram till att denna text är en bra idé. Spontan reflektion 1; är det måhända Don Quijote som har återuppstått? Spontan reflektion 2; man saknar en avslutande punkt i stil med "min pappa är starkare än din."

 

   TFF körde en fin kampanj år 2000, man tapetserade Malmö med affischer med budskapet "Allsvenskan 30 km söderut, välkommen till Trelleborg". TFF i Allsvenskan, MFF i Superettan, här gällde det verkligen att smida medan järnet var varmt och med vilken finess man gjorde det! Många MFF-supportrar såg inget som helst roligt i att deras nedflyttade adepter smädades på detta vis, men där håller jag inte med. Apropå TFF så höll jag på att trilla av stolen när jag läste i Sydsvenskan om krislagets nytillträdde tränare Anders Grimberg, han skulle "köra inom Klagshamns IP och hämta upp vinnarkänslan". Men vänta nu, är 12 raka torskar och 4-62 i målskillnad verkligen den där vinnarkänslan man vill ha med sig till det nya jobbet? Alternativt 3 raka och 0-31? Grimberg fick lyckligtvis tillfälle att förtydliga längre fram i texten att Klagshamn varit hans senaste tränaruppdrag och slutade i förra årets serieseger då klubben olyckligtvis tvingades tacka nej på grund av bristande ekonomiska resurser. För Grimbergs (och TFFs) del får man hålla tummarna att han får med sig förra årets känsla och inte årets...

 

   Får avrunda med lite HBK trots allt, hur ointressanta dom än må vara; i mitt föregående inlägg fastslog jag med säkerhet att dom spelar Allsvenskt 2013, detta med Assyriska-matchen i färskt minne. Efter det har ju klubben lyckats prestera årets två eventuellt svagaste insatser men mitt tips att dom går upp kvarstår, även om 1-1 mot FFF lär ha varit en tung missräkning. Man får ju samtidigt gratulera dom gula till poängen som rapporteras ha varit rättvis. Det är för övrigt en poäng mer än senaste besöket i seriesammanhang på Örjan gav, då inga mindre än IS Halmia stod för motståndet!

 

   Och visst var det fyrsiffrigt på läktarna och möjligen Lindau som nätade den gången?