Om Markus, Åge och Tony
Markus Rosenberg, Åge Hareide och Tony Ernst - tre personer som uttrycker vad de tycker. Och får ovett för det.
Det går en liten löpeld på sociala medier: ”Markus Rosenberg är inte min kapten”. Man kan skämta bort det med att de som skriver detta har helt rätt; Markus Rosenberg är inte deras kapten – han är lagets kapten.
Men det vore att skratta åt något som inte är det minsta lustigt. För den meningen, tillsammans med påhopp på Åge Hareide, är synliga bevis på hur många det är som inte det minsta uppskattar att folk säger vad de tycker.
Att både Markus och Åge har fördömt brännandet under matcherna är ingen hemlighet. De har förklarat att det förstör för laget med uppehållen. De har också otaliga gånger berättat om den fantastiska publik som MFF har. De säger vad de tycker, och de gör det i egenskap av tränare och kapten för Malmö FF.
Det ska beundras och uppmuntras. Till skillnad från att sitta tryggt ansiktslös bakom sin datorskärm står de upp för sina åsikter. Man behöver inte alls hålla med dem, men jag hyser uppriktig respekt för människor som vågar säga vad de anser framträdande med namn och ansikten.
Tony Ernst berättade i dagens Kvällsposten att han fått mängder med arga och hotfulla sms skickat till sig efter de senaste dagarnas ”bengalstorm”. Likaså skriver många av sig med mer eller mindre lämpliga uttryck på diverse forum. Tony är, liksom Markus och Åge, en offentlig person, och det blir ett helt annat genomslag när han uttrycker sig i tidningar, på Facebook eller via tweets än när Sven Svensson gör detsamma.
Och kanske har vi här kärnan på problemet. Det kanske inte är hat eller feghet som ytterst leder till att människor anonymt skriver av sig på mer eller mindre lämpliga sätt. Jag har svårt att tro att vi människor helt plötsligt har blivit så mycket värre.
Vi lever emellertid i en tid nu när bekräftelsebehoven står i centrum, och det har kommit verktyg som gör att dessa kan bli uppfyllda. För vi vill bli sedda, vi vill bli hörda, vi vill bli uppmärksammade. Vi vet att vi har rätt. Till det har vi ovan nämnda Facebook och Twitter, liksom exempelvis Himmelrikets forum.
Vi vill ha likes. Vi vill bli retweetade. Se mig. Ser du mig ändå inte så kanske jag får gapa lite högre. Ty vem fan är du att tala om för mig att jag har fel som inte gör som du säger? Vem fan är du, Markus Rosenberg, att berätta för mig vad som är bäst för laget; jag som följer laget i vått och torrt? Vem fan är du, Tony Ernst, att berätta för mig att bengalbränning inte alls är att likställa med mord och våldtäkt?
Vi är rätt lättkränkta synes det.
Det går till sådana ytterligheter. På alla fronter. Ingen lyssnar på mig, så varför ska jag lyssna på er? Jag skriver ett inlägg om det i stället. Får några tummar upp. Skönt, folk håller med mig. Jag har mitt alias att gömma mig bakom om det blir för många som inte tycker som jag. Också skönt.
I sig är det enbart positivt att allt fler människor ges chansen att uttrycka sig. Där det tidigare fanns en skrivande ”elit” äger nu miljarder människor det fria ordet. Vi möts på andra sätt, vi följer varandra och vi är vänner på ett sätt som var otänkbart ens i början av det här seklet.
Fast med ett fritt ord följer också ett ansvar. Man skulle kunna uttrycka det så enkelt som att ”säg och gör inget mot någon som du inte hade sagt eller gjort om personen stod framför dig”. Det borde inte vara så svårt.
Om man anser att Åge Hareide är en idiot för att han tycker att det är för jävligt med brännandet; säg det då. Skriv ett mejl, berätta vem du är och varför han har fel.
Om man anser att Tony Ernst är en våldsförhärligande människa; men sök då upp honom på Stadion innan eller efter en match och förklara det för honom. Ta honom i hand, presentera dig, säg att du inte håller med honom.
Det smakar kanske lite jobbigt så här på förhand, men jag tror att det i slutändan känns bra. För alla parter. Det är inte precis en onykter slagskämpe som du ska be att hålla händerna borta från din pojkvän/flickvän, du ska prata med (just det, prata med). Nej, det är en person som i grunden är som du, som älskar samma lag och som bara vill klubben väl. Det enda väsentliga som skiljer är att ni inte har samma åsikter.
Försök. Ge det ett försök i alla fall. Vem vet, du kanske blir sedd och bekräftad på riktigt. Du kanske får en tumme upp i verkliga livet.
Om inte annat bidrar du till att den just nu förhärskande känslan av split inom MFF-familjen minskar.
