Onödigt, Halmia

   Nämner man Högaborgs BK är den automatiska tankekopplingen hos en förkrossande majoritet av landets befolkning "Henrik Larsson". Inget konstigt med det, Henke är något av det mer unika som svensk fotboll har fått fram alla kategorier. Henke var kort och gott komplett, kunde skjuta med båda fötter även om han föredrog högern, men framförallt så var det av mindre vikt hur bollen hamnade i mål, att den gjorde det var det primära; Henke stod på något sätt över den eviga höger/vänster/tvåfotad-diskussionen, bara man vet var målet är så är det bara att placera in bollen tycktes Larsson stundom resonera i sitt målproducerande. På huvudet var han otvivelaktligen en mästare, och frågan är om han inte "sköt" hårdare med huvudet än med fötterna? Hans spelsinne var också i absolut världsklass. När han i någon cupmatch 1999 ådrog sig ett sånt där riktigt fult benbrott av kalibern man inte riktigt orkar titta på, då visade sig även denna efteråt vara "perfekt" så tillvida att benet gått rakt av och inga leder/senor eller liknande tagit stryk, där landslagskompisen Tomas Brolins fotskada 4 år tidigare låg på motsatt sida av skalan. Sammanfattningsvis är Henke något av ett unikum och det slutgiltiga beviset för detta är att till och med när han skadade sig så skedde det med stil. Allt han gjorde bar en konstnärs signum. Att Helsingborgs IF inte lyckades hitta någon lämplig uppgift åt Larsson inom sin organisation är ett mysterium i min värld, bara hans PR-värde torde vara smått ovärderligt. Istället blev han tränare för Landskrona BoIS som hastigt och lustigt för deras del plötsligt fick uppskattningsvis lika mycket uppmärksamhet på en veckas tid som man fått ungefär under sin totala levnadsålder på 100 år innan dess. 
 
   Var det denne levande legends närvaro, där kungatronen för dagen visserligen utgjordes av en medhavd ihopfällbar campingstol, som fick de rödvita eleganterna från Halmstad ur balans idag?

 

   Det började så bra. Halmia fortsatte sin trevliga vana med tidigt ledningsmål efter vackert kombinerande och leverantör var Genberg. Halmia dominerar kraftigt, jag skulle uppskatta bollinnehavet till 80-20 i rödvit favör och redan efter en halvtimme såg hemmaspelarna rejält slitna ut. Mitt upp i detta åkte man på en lika oväntad kvittering som senast hemma mot Olympic men till skillnad från den matchen så tappade man nu lite takten och Högaborg hade ett par halvchanser. Precis som senast så var det även en given straffsituation några minuter innan paus, där domaren valde att fria. Han var bortsett från denna specifika situation bra i övrigt. Halmia gjorde sett över det stora hela en bra första halvlek och känslan man hade inför andra var att det skulle ordna sig, att Högaborg inte skulle orka stå emot.

 

   Där hade jag emellertid fel. Visserligen tog ISH ledningen genom Taube per omgående och kontrollerade matchen, men Högaborg vek inte ner sig utan kändes hela tiden farliga när dom ställde om. Det hände inte särskilt många gånger, men när det väl hände så gick det undan. Som till exempel i den åttionde minuten, blixtsnabb kontring följt av ett lågt distinkt inspel vilket olyckligtvis tar på ett Halmiaben in i egen bur. Tre minuter senare kommer en Halmiaförsvarare fel in i en situation och denna gången väljer domaren att blåsa. I mina förvisso rödvita ögon är situationerna identiska och antingen friar eller fäller man i båda fallen. Käck är chanslös och 2-3 står sig matchen ut trots ett par rejäla kvitteringschanser. Käck hade för övrigt en tråkig dag inbillar jag mig, inget att göra under långa stunder och när det väl hettade till så hamnade bollen i nät. Käck kan inte lastas för något av målen, det var otagbara bollar och därtill stod han för en spektakulär enhandsräddning på ett tungt distansskott.

 

   Det samlade intrycken är att Halmia borde haft minst en poäng idag, men egentligen alla tre. Man hade verkligen marginalerna emot sig. Å andra sidan sägs tur och otur jämna ut sig under en säsong, så då är det kvitterat för Olympicmatchen i Malmö antar jag. Halmia gjorde en väsentligen bättre match idag dock där man tillsammans med dagens motståndare och Rosengård utgör seriens mest spelande lag. Rosengård har för övrigt kommit igång på allvar nu, efter 0-1 mot Halmia har man tvålat dit Torn, Sölvesborg och idag Ramlösa med imponerande 5-1 borta. Det är någonstans skönt att det lönar sig att spela fotboll. Under kategorin positivt hamnar även ISHs skottglädje denna dag. Visserligen satt ingen, men det är tunga kanoner som stundom avlossas så det lär komma om man kör vidare på den linjen.

 

   Min positiva inställning till Lindau har väl inte undgått någon vid det här laget, men idag tycker jag coachningen lämnade en del i övrigt att önska. Precis som mot Rosengård upplever jag att Halmia slår av på takten och väljer att spela på resultatet. Då Halmia är seriens överlägset bästa lag nio dagar av tio tycker jag detta är en synnerligen misslyckad taktik; varje minut som ISH går på sparlåga är en ren bonus i form av andrum samt chans till återhämtning för motståndarna. Jag vet som sagt inte om detta sker medvetet eller omedvetet, men att Bregaj inte får sin obligatoriska halvtimme talar enligt min syn på saken för att man medvetet slår av på takten. Att han inte släpps in i samband med 2-2-målet finner jag än mer häpnadsväckande; speglade det oavgjorda resultatet matchen och var något man ville spela på eller vad? Nehat släpps istället in efter 2-3 och får 7 (sju) minuter idag. Huruvida Nehat är startspelare varken kan eller vill jag bedöma, men som supporter till IS Halmia ger jag mig själv rätten att uttrycka en åsikt och den lyder att Nehat Bregaj är värd mer än 7 (sju) minuter i dagens match utifrån hur matchen såg ut samt vad han uträttat tidigare under säsongen.

 

   Avslutningsvis vill jag påminna om devisen att spelet på bortaplan ofta avgör en serie samt att sju vinster och en förlust trots allt är ett imponerande facit. Nu hoppas vi att Tvååker får smaka på ett revanschsuget Halmia. I övrigt vill jag nämna att jag var något förvånad över att Lind ersatte Ribic, men att han skötte sig fint och att det således var exempel på bra coachning från Lindaus sida. Bäst i Halmia för dagen var annars Boman.

 

   Fotnot; riktigt allt Henrik Larsson företog sig bar kanske inte en konstnärs signum, jag tänker främst på de intervjuer han pliktskyldigt ställde upp på. Ingen kunde låta så otroligt nonchalant och ointresserad som Henke. Detta blev förvisso också en attraktion i sig med tiden. Oavsett om hans lag (företrädelsevis Celtic) vunnit en match med 7-0 och Larsson gjort fem mål så var det "skoj" eller om dom vunnit ligan så var det också "skoj". Mest intressant av allt är ändå att han kom undan med det. Vem som helst annars som hade kört samma taktik hade stämplats som en arrogant diva, men var Larsson en diva? Icke. Finns inte på världskartan. Även detta lyckades en enig presskår och omvärld i övrigt omformulera till något positivt, nämligen att det berodde på att Henke hade integritet.

 

   Och ju mer jag tänker på det, desto mer uppenbart blir det hur mycket jag saknar Kung Henrik på planen ibland.