Onödigt nervöst
Det är inte ofta man har roligt på söndagar, helgen är slut och det är antingen skola eller jobb inom kort. Denna söndagen var dock en av de mindre tråkiga och det bjöds på ganska mycket faktiskt. Det blev inte bara fotboll för min del utan allt började vid 08.30 när alarmet ringde.
Varför ska man behöva stiga upp såhär tidigt på en söndag? Kan någon vänlig själ förklara det? Jo, det nalkades innebandydömning i Staffanstorp i en hall jag aldrig hade varit i. Därför fick jag gå upp en stund innan för att ha tid till att hitta hallen.
Det blev en lugn lördag som bara bjöd på att släktingar tittade förbi för att fira mig och min käre mamma. Vid 10.00 tiden gick jag ut och blev upphämtad av min kollega Christian, och vi begav oss. Det visade sig att hallen inte var speciellt svår att hitta, och vi körde vårt race. Dömde faktiskt innebandyns svar på Helsingborg, det blev en ganska lugn match och jag begav mig hem efter cirka 1 timmes jobb.
På vägen hem var det givet med frukost och uppladdning inför matchen, McDonalds blev det och efter det drog jag hem. Att känna sig så taggad som jag gjorde är inte normalt, det är mycket som står på spel nu de sista matcherna. Cirka 1,5 timme innan matchstart drog jag iväg som vanligt, hade lite tur och blev upphämtad återigen av Christian som skulle köra dit; annars brukar de bli den långa, gröna limousinen med nummer 34 på.
Väl framme så gick jag in och tog mig en plats direkt på ståplats, en ganska bra tid till matchstart och bara tog det lugnt, checkade in uppvärmningen. Tiden tickade på ganska snabbt och det kändes inte som lång tid innan hymnen sattes igång. Med en massa flaggor utdelade och en slags OH över storbildsskärmen bakom ståplats så skapades ett så underbart tifo.
Ett slags tifo som symboliserar det allsvenska rekordet, 5 raka SM-guld. 1985-1989 sågs ovanför ståplatsen och ett mycket mäktigt tifo som vanligt. Ett stort tack till MT96 som gör detta så verkligt. Det såg ut att vara en del IFK:are på plats, skulle väl kunna tippa på 500. Och det skulle kunnat bli en ordentlig tillställning - om man läser i dagens tidningar (måndag) så ser man att polisen beslagtog tog cirka 7 kilo bengaler samt knallskott.
Matchen drog igång och det man snabbt kunde konstatera var att Molins startade på högerkanten medan Hamad startade på vänsterkanten. Helt rätt att Molins fick starta, det blir ett helt annat tempo och han vågar utmana mycket mer.
Matchen rakt igenom såg väl hyfsat bra ut från Malmös sida. Malmö hade lite svårt att komma igenom IFK:s mittfält kan man tycka, de ställde trots allt upp med ett 5-manna mittfält. Det dröjer cirka 40 minuter innan Malmö tar ledningen med 1-0 genom Daniel Andersson, en ganska oklar situation men som malmöit var det klart mål. Om man kollar på reprisen i efterhand så tar den på Dannes arm, men det behöver man inte bry sig om då domaren dömde mål och 1-0 till Malmö. Lite turligt att vi fick det målet, men det behövdes verkligen, tycker nästan att det lika gärna hade kunnat varit IFK för de hade också ett par vassa chanser.
Det tar inte lång tid in på den andre halvleken förrän ett skott kommer på Pontus Janssons arm och det blir straffspark, ganska solklar och den gamle malmöiten Thomas Olsson slår den. Johan Dahlin, som visar att han är Sveriges bästa målvakt, räddar straffen ganska enkelt ser det ut som, det blir ett lyckoskrik från alla på läktaren. Det var ungefär samma känsla som när vi gjorde mål mot Helsingborg, alla var lyckliga, hoppade omkring och skrek ”Johan Dahlin”.
Mot slutet av matchen blir det onödigt nervöst, men innan dess har vi faktiskt fått 2 mål. Ett till Malmös fördel genom Daniel Larsson med skott från cirka 35-40 meter som den unge målvakten, Sandberg, sorgligt nog tappar in mellan benen. En riktig tavla och det var väl ganska synd då denna målvakt verkligen hade spelat hyfsat bra under matchens gång. Sedan fick även IFK:arna jubla, trots att man inte hörde dem. Det var Hysén som blev hyfsat bra framspelad och han chippar in den bakom Johan Dahlin.
Det jag inte förstår är varför vi blir så osäkra de sista 10 minuterna när vi har ledningen? Onödigt nervöst och man står nästan och tuggar av naglarna. Håller ni med mig? Eller det är bara jag som upplever denna stämning mot slutet?
Läktaren idag var inte på topp, de må jag säga. Visst hade vi våra stunder men det var absolut inte mycket till sång. Jag tycker att när man möter IFK Göteborg så borde stämningen vara på topp, detta är nog det motstånd vi bör bevisa mest mot efter Helsingborg (om vi ens behöver bevisa något mer för dem?). Men det var bedrövligt till mesta del, men cred till vår Capo som manar på att folket ska sjunga och sjunga!
Idag kan vi bara hoppas att AIK plockar minst en pinne av Helsingborg!
Med 5 omgångar kvar så har vi alla förutsättningar att knipa ett SM-guld, men det är långt kvar och det gäller att vi kämpar på varje match och stöttar våra pågar på plan!
