Oppositionen nyttjar populistiska drag inom fotbollen som politiskt slagträ
Jag vet inte om ni såg någonting av debatten i Riksdagen, men det märktes tydligt att det gällde mer än bara anmälningsplikten. Denna anmälningsplikt verkar ha ett brett stöd i Riksdagen. Ändå vill representanter för Alliansen se vad den utredning Per Unckel genomför når för slutsatser. Det vore ju lämpligast, men oppositionen verkade ha fler syften med sitt initiativ.
Jag började först se debatten när Kerstin Haglö (S) bytte repliker med Johan Linander (C). Uppriktig oro kring rättssäkerheten i England och rättigheter skyddade av grundlagen viftades bort med att "det ska ju utredas".
Att en utredning redan startats med Per Unckel i spetsen var tydligen inte nog. Caroline Szyber (KD) och i viss mån Johan Linander visade ändå på kunskap i området, man hade hör och häpna läst på. Men deras frågor viftades gång på gång bort av tidigare nämnde Kerstin Haglö och Christer Adelsbo, även han från (S).
Även Mehmet Kaplan, som ändå verkade ha lite information i ryggen, stod på sig i ärendet. Konsensus var att det skulle gå fort nu, riktigt fort. Alla höll ju med om idén! Varför stretar man emot hos regeringspartierna! Det hela verkade för mig löjeväckande. Tills Sven-Erik Österberg från (S) och Peter Eriksson från (MP) båda gick upp i talarstolen.
Då blev det hela genast mycket tydligt för mig. Det handlade nämligen inte om fotbollen som jag först trott, det handlar inte heller om våra rättigheter, det handlar om att oppositionen hittat ett sätt att göra livet surt för regeringen. Dessa politiska tungviktare talade inte alls om fotbollen, och man svarade inte heller på några av dom frågor som Szyber och Linander ställt tidigare.
Istället valde man att fokuserade på att det är obekvämt för Moderaterna att inte ha majoritet i kammaren. Det är dåligt av Moderaterna, som minoritetsregering, att inte lyckas få sina förslag i land. Istället för att prata om frågan så stod tungvikarna och pratade om sin rätt att driva sin politik i Riksdagen. Man har alltså förvandlat en fråga som är av ytterst stor betydelse för hundratusentals människor, till ett slagträ i sandlådestriden med regeringen.
Termen "förbrukat sitt förtroende" känns nära till hands. Riksdagen är inte en plats där man använder svenska folkets intressen som slagträ i barnsliga strider med motståndarna. Det är en plats där folkvalda representanter ska göra sitt yttersta för att styra landet mot välgång. Och kom inte och säg att det är så här det fungerar. I så fall fungerar det inte, utan det är trasigt.
Låt oss, för argumentationens skull, ge oppositionen rätt i att alla vill ha anmälningsplikt. Är det rimligt med att skapa mer arbete, när en utredning redan startats? Nej, det är det inte. Det ska gå fort säger man som svar på detta. Varför då? Det borde inte gå fort, för att det ska bli rätt.
För det handlar om frågor där vi måste vara väldigt försiktiga med att inte kränka rättssäkerheten i Sverige. Vi ska inte jobba fort, vi ska se till att det blir gjort på rätt sätt. Varför kan vi då inte vänta på Per Unckels utredning, och förhoppningsvis får en helhetslösning på våra problem?
Jag är principiellt emot anmälningsplikten, och det därför att jag inte ser tillräckligt mycket som talar för den i nuläget. I framtiden kan jag mycket väl komma att ändra min åsikt, och det skulle jag välkomna. Jag blir bara glad när min förståelse för något fördjupas. Att våra folkvalda representanter inte har samma förtroende för, eller öppna sinne till kunskap ger mig kalla kårar.
