Örebro SK - Degerfors IF 0-5: På avgrundens rand
Örebros storförlust med 5-0 hemma mot Degerfors i det sista genrepet inför premiären borta mot Brage gör att alarmklockorna ringer. Något är fel med Örebro SK och de frågetecken och orosmoln vi trodde skulle försvinna efter 2021 verkar bara ha vuxit sig större.
Det är någonting som är fel med Örebro SK.
Mitt ÖSK.
Vårt ÖSK.
Dagens match mot Degerfors IF är bara ett av många tecken på att något inte står rätt till.
Vad det är som gått fel kan vi bara spekulera i men vi ser alla här att någonting håller på att gå riktigt snett.
Det är som att se en nära vän, en älskad vän, ta ett steg, två steg, tre steg mot avgrundens rand utan att du kan göra något från din plats bakom glasväggen.
Hur mycket du än skriker, slår och försöker nå fram så fortsätter denna vän gå.
Vi har inte ramlat ned i avgrunden än men den är går att se härifrån och som det ser ut just nu närmar vi oss den med stormsteg.
En avgrund fylld med forna storheter och allsvenska lag som nu befinner sig i division ett.
Där finns Gefle, Åtvidaberg, Falkenberg och GAIS som alla har gått samma väg som vi verkar befinna oss på.
Lika klarsynt behöver man inte vara för att se det dysfunktionella i spelet som visats upp på försäsongen och som nådde sitt skränande crescendo idag.
Mot Degerfors, vår ärkerival.
Samma problem som präglat detta lag under flera år nu syntes.
Hur vi tog oss runt på kanterna bara för att aldrig slå inlägg.
Hur inläggen flög mot Våghustorget när de väl kom.
Hur ingen fyllde på i boxen när inlägget skulle (eller borde) komma.
Eller hur ingen rörde sig utan boll på ett sätt som tvingade Degerfors försvar att röra på sig.
Samma jävla problem som vanligt.
Ett statiskt anfallsspel skapar inga chanser, gör knappt några mål och vinner definitivt inga serier.
Dessutom är det ytterst få som kommer orka med att kolla på matcherna än mindre betala för att se dem.
Det är ingen idé att slå upp presenningen vid Max i hörnet, så som det ser ut just nu kommer folk betala extra för plusmenyn om de slipper se ÖSK.
Givetvis ska Degerfors ha beröm.
De såg ut precis som förra året när det var på besök i derbyt.
De kontrade sönder oss och kom i numerära överlägen som en enbart ser i hockeymatcher och spelade med en energi, rörlighet och passningsskicklighet som vi enbart kan drömma om just nu.
Dock ska deras försvar inte ha någon eloge för de hade ingenting att göra under nittio minuter.
"Okej, ÖSK kommer anfalla genom att passa runt bollen framför straffområdet, ni behöver bara röra er lätt i sidled för att försvara er, förstår ni?"
Inte behövde dem tampas med Erik Björndahl i luften för han fick inga bollar att jobba med.
Inte behövde täcka bortre stolpen eller hålla koll på någon som sprang i djupled för det fanns ingen i boxen när läget fanns.
Så när Degerfors väl bröt de sidledspassningar som slogs var det bara att skicka ut den på kanten för där fanns det alltid någon som var i rörelse.
Momentum, är ordet vi letar efter.
Det har Degerfors och deras momentum för dem framåt medan det lilla momentum vi har kommer göra att vi kvalar för att hålla oss kvar mot typ Team Thorengruppen.
Givetvis ska det vara klasskillnad på lagen.
Degerfors är allsvenskt och Örebro är i superettan.
Det ena laget har värvat superettans bästa spelare och det andra laget har värvat ihop det som går att locka till superettan.
Men det ska inte se så här dåligt ut med bara en vecka kvar till premiären.
Spelarna ska inte stå och stirra på bollen när motståndarna rusar in bakom ryggen eller står helt fria på bortre stolpen.
Eller som vid ett 0-1 målet, MITT I STRAFFOMRÅDET.
Nej, nu har jag öst ur mig så mycket pessimism att till och med min domedagsprofetskostym inte riktigt passar mig längre.
Tyvärr kan jag inte låta bli, inte efter den här matchen och den här försäsongen.
Jag vill tro att jag är bättre än de som skriver i affekt på sociala medier utan att riktigt tänka efter men det är jag inte.
Inte på något sätt.
Jag är bara en supporter som har inlogg på svenskafans och tillåtelse (än så länge. Peppar, peppar ta i trä) att skriva artiklar.
Mycket mer än så skiljer mig inte från alla andra supportrar för till slut försvinner även min kyla som gör att jag håller min fingrar borta från tangenbordet när det brinner som mest i mig.
Samma kyla gör också att jag inte tillåter mig själv att delta i känslosvängningarna i matcherna.
Jag har ju en artikel att skriva(!) och då kan ju inte jag, skribenten, ösa ur mig fulheter online eller stå och gapa på läktaren eller framför teven.
Eller?
Nu är hög tid för denna skribent att släppa den fåfänga manteln av professionalism som jag länge ansett följer med skribentrollen jag har på svenskafans.
Det är dags för mig att våga skriva mer i affekt, nu mer än någonsin.
Min kärlek till denna eländiga klubb gör att jag är illa tvungen, känner jag.
För det är en sak att ramla ur, det händer ibland och det går att göra något åt det.
Du kan samla dig, glömma bort det som varit och jobba för att ta dig upp igen.
Då kan du tillåta dig själv att vara kylig, lita på processen och gnugga på framför skrivbordet.
Men nu ser vi ut att begå seppuku två säsonger i rad och då måste någon ryta ifrån.
Det vi såg mot Degerfors är bara ett symptom på en sjukdom dold i det inre av ÖSK.
En sjukdom vi inte riktigt fått se.
En sjukdom vi enbart hört viskningar om och läst rykten om i media eller i privata chattgrupper.
Vad denna sjukdom är går inte att säga.
Är det en eller flera?
Oavsett så går det att bota den eller dem, det vet vi alla om, och förhoppningsvis kan vi göra det utan att behöva genomföra ett kirurgiskt ingrepp och sparka någon redan nu.
Ett möte eller flera mellan och inom grupper, ett samtal mellan stridande parter och en tid borta från arenan kanske är den kur laget behöver?
Skicka ut grabbarna i Tivedens naturreservat för teambuilding, det kanske behövs, vad vet vi?
Det vi däremot vet och har sett denna försäsong är att detta lag inte är i harmoni.
De symptom jag beskrivit ovan, det dåliga spelet, spelarkontroverserna som varit i vinter och den totala frånvaron av mål (blott fem gjorda på försäsongen) kommer bli vår undergång.
Det kan denna domedagsskribent slå fast.
Än kan vi botgöra oss och försöka bota den sjukdom drabbat laget.
Och vi måste göra det innan det är för sent.
Annars gör vi Gefle, Falkenberg, Åtvidaberg och GAIS sällskap där nere.
I avgrunden.
