100-årig kärlek som bara växer sig starkare
I ett helt sekel har Eyravallen stått pall genom massvis av stora omvälvande förändringar och blivit en självklar del av stadsbilden. Det som för många kan vara något som bara existerar och liksom finns där – är för mig och många av mina vänner ett andra hem. Vi hade knappast lärt känt varandra, fått dela både glädje och sorg och vuxit som människor om det inte vore för mötesplatsen på Öster i Örebro och de starka känslorna för den svartvita Sportklubben.
I varje människas liv sker det med jämna mellanrum. En sådan där händelse eller upplevelse som livet aldrig riktigt blir sig likt efter att ha genomgåtts.
I juli 2002, mitt i den svenska högsommaren, besökte jag för första gången en plats som sedan dess blivit ett absolut centrum för mitt liv. Örebro Sportklubb drabbade samman med vad som då var de regerande mästarna Hammarby IF på Eyravallen.
Som liten kille som var både född och bodde på Södermalm i Stockholm hade ju det enkla valet varit att stötta Hammarby. De hade ju högljudda och många fans och hade nyligen även vunnit SM-guld. På förskola och lågstadie, fotbollsplanerna och på andra ställen där jag spenderade tid som liten var det bara Bajen som gällde. Söderstadion låg ju bara en kort promenad bort från barndomens Norra Hammarbyhamnen.
Rimligtvis borde det kanske blivit så även för mig – men en envis far som var uppvuxen i Örebro och hade ett stort hjärta för ÖSK gjorde att det blev ett helt annat livsöde för mig.
Sommaren 2002 inleddes en livslång kärlekshistoria som än i dag utspelar sig för fullt med ständigt nya toppar och dalar i skrivna kapital i boken om relationen med Örebro SK.
Skådeplatsen: Eyravallen (i alla fall till mycket stora delar).
Obeskrivlig känsla
Lite mer än 21 år senare har Eyravallen verkligen fått en huvudroll i mitt liv. Det är den ständigt kvarvarande och fasta punkten. Visst, det ser inte ut på samma sätt i augusti 2023 som det gjorde i juli 2002. Det gäller både mig och arenan som sådan.
Medan ÖSK har pendlat mellan en stabil allsvensk tillvaro, ibland till och med lite bättre än så, till dagens tråkiga och frustrerande status som ett bottenlag i Superettan, har jag åldrats och gått från en liten pojke till en man. Flyttat tillbaka till Stockholm och skaffat jobb. Prioriterar och tänker annorlunda.
Eyravallen ser heller inte ut på samma sätt. Vallens gatukök, Kronblomstatyn och de slitna ståplatsläktarna i trä finns inte kvar. I stället finns Kafé National, en klart större och fantastisk supporterkultur och pubhyllan på södra läktaren där jag nu, 27 år gammal, huserar.
Publik har kommit och publik har lämnat. Nya generationer tar plats när andra försvinner. Något som naturligtvis även sker bland de som bär ÖSK:s klubbmärke på planen och bland de som håller till på tränarbänken.
Men känslan av att ha hittat hem varje gång jag besöker Eyravallen (ja, jag vet, att den heter Behrn Arena officiellt, påminn mig inte i onödan) är likadan i dag.
Det är något som inte riktigt går att beskriva. Men varje gång jag scannar min biljett, som i och för sig finns som en PDF-variant i min mejlapplikation i min slitna, svarta iPhone, hör “blippet” och får passera in genom vändkorset i entrén är det som att födas på nytt. Det känns lika bra och som en skön livboj i en annars ständig förändrandes både privat och allmän omvärld.
Det gör den två timmar långa resan från Stockholm, eller den från Karlstad där jag nu spenderar mycket av min tid, alltid lika värd. Trots att det i alla fall de senaste åren oftast varit klart roligare före avspark, i sällskap av fantastiska vänner vars vägar jag korsat via ÖSK och Eyravallen, än under själva matcherna.
En evig konstant
När Eyravallen nu firar 100 år när ÖSK tar sig an rivalen Västerås SK på lördagen den 26 augusti hoppas jag att både arenan och framför allt alla som gör den till den fantastiska mötesplats det är både skapar och får det firande som alla inblandade är värda.
Som supporter är det ganska så jättetungt just nu. Det har varit så en längre period och det kommer nog kanske även fortsatt att vara motigt ett tag till. Det både får och ska man vara besviken över. I ärlighetens namn har det gjorts alldeles för många fel på klubbens herrsida under 2020-talet. Det går inte att säga något annat än att klubbens anhängare och hela staden Örebro förtjänat och även fortsatt förtjänar väldigt mycket bättre. Men det är en annan diskussion som vi får ta en annan gång.
Ett sekel är en otroligt lång tid. Det har spelats allt från gruppspelsmatcher i VM till Europacupmatcher och riktiga ångestmöten i botten av andradivisionen sedan invigningen den 26 augusti 1923. Utöver allt annat som skett som varken har med ÖSK eller fotboll att göra.
Själv har jag varit med i cirka en femtedel av den tiden. Det är inte mycket jag vet om framtiden – men jag vet att jag inte hade varit den person jag är i dag om det inte vore för mina flera hundratals upplevelser med ÖSK på Eyravallen.
Jag unnar varje person att hitta sin egen Eyravallen, den plats som liksom är ens egen och som alltid välkomnar en med öppna armar oavsett vad som sker utanför vändkorsen. Det gör livet mycket enklare.
Om det är något jag törs säga säkert om vad som komma skall framöver är det att jag och Eyravallen alltid kommer att höra ihop och på ett eller annat sätt att hitta varandra.
I samband med den ståtliga invigningen av Eyravallen för 100 år sedan sade general Balck, enligt Instagramkontot “Tillbakablick Örebro”: “Älska den, vårda den och nyttja den”. Det är något som alla vi med svartvita hjärtan ska se till att fortsätta göra tillsammans de nästkommande 100 åren också.
Först tar vi och börjar genom att alla som har hämtat sin gratisbiljett (gör det här innan de tar slut helt) är med och bidrar till ett hejdundrande kalas och tre viktiga poäng mot Västerås SK.
Lästips:
Svartvita redaktionens bästa minnen från Eyravallen
Mer om Eyravallens historia (extern länk)