"Slaget på Stora Valla"
"Mackan" minns det klassiska mötet på Stora Valla 1993 som var bland det mest intesiva som spelats i allsvenskan någonsin.
Året var 1993 och hösten var här. Det var gråmulet och både ÖSK och Degerfors låg pyrt till i tabellen. Lagens möte på Stora Valla kunde mycket väl avgöra klubbarnas framtid och det var verkligen en Ödesmatch med stort Ö. Degerfors gjorde sin första allsvenska säsong på länge och man skulle nu utkräva revansch för den försmädliga 1-4 förlusten på Eyravallen tidigare under säsongen.
När vi anlände till Stora Valla förvånandes vi tämligen omgående över hur liten huvudläktaren var. Min spontane tanke var att vi på något vis åkt himlans fel i några rondeller och hamnat i Örebro igen och stod redo att lösa inträde på Grenadjärvallen. Jag spetsade öronen och snappade omedelbart upp saker som "Örebropâck" och "Åk hem, ni törskar ändå" och förvissade mig själv och mitt resesällskap att vi hamnat rätt. Vi lyckads även på något märkligt vis få tag på sittplatsbiljetter på denna sorgliga ursäkt till läktare och slog oss så småningom ned för att följa en underbar derbymatch.
Första halvlek förlöpte egentligen utan att lämna några större avtryck till eftervärlden. Det var mållöst och få måltillfällen att rapportera om. I den andra tog det dock hus i helsikke. När drygt halva andra halvlek var spelad hade diverse smågruff brutit ut på planen och det var allmänt grinigt på planen. Skarpögda Degerforsanhängare på läktaren hade noterat min ÖSK-halsduk och var vänliga att bjuda på popcorn, snusprillor och andra godsaker. Dessvärre hann jag inte uppfatta dessa vänligheter då de kastades ned på min och mina vänners ryggar.
När sedan Lasse Zetterlund och Ulf Ottosson gick in i ett hårt motlägg som resulterade i att den bräcklige "Mål-Otto" bröt båda benpiporna blev det såpass obehaglig stämning att vi så smått började diskutera huruvida vi skulle avlägsna oss från läktaren. Leif Olsson byttes in i Ulf Ottossons ställe och hann bara vara på planen någon enstaka minut innan han blev utvisad. Han hade nämligen på bästa NHL-manér utkrävd hämnd för sin skadade lagkamrat medelst en ytterst brutal tackling på Lasse Z. Något domaren noterade och helt riktigt uppvisade det röda kortet för Dum-Olsson.
Degerfors med tie man gjorde dessvärre en heroisk insats och när mittbacken Krister Eriksson dundrade in 1-0 till Degerfors kändes det som om hela världen rämnade under mig. Nedflyttningsspöket hemsökte mig omgående och karvade sig in i hjärnbarken på mig. Uppgiven såg jag framför mig ett scenario där ÖSK förde en undanskymd tillvaro i serieperiferin med möten mot storlag som Ölme, Värtan, Karlslund och Ludvika. Nåja, tårarna var nära men det var ju ändå en kvart kvar att spela så det behövdes inte gråtas riktigt än.
ÖSK pressade på men skapde inte så särdeles många heta måltilfällen. Vi närmade oss fulltid med stormsteg och paniken blev alltmer påtaglig. Vi spelade på en minuts tilläggstid som blev två, tre fyra och fem. Domaren Lennart Elofsson från Halmstad verkade inte ens titta åt klockan som hann ticka iväg till 99:23 då ÖSK fick hörna. Visselkonserten från Degerforsanhängarna tilltog och mer än en av gubbarna på träläktaren undrade varför "Domarjävlen inte blåser av nån gång".
Hörnan skulle dock hinna slås och vi var väl många som visste att det var det sista som skulle ske i matchen. En sista chans. Ett gyllene läge att tysta Stora Valla. En möjlighet att lämna Värmland med högburet huvud och orka läsa pressen om denna intensiva match dagen efter. Det var nu eller aldrig helt enkelt. Jag hann nog med att be en stilla bön medan ÖSKs hörnläggare raskt ilade ut mot hörnflaggan.
99:35 stod klockan på då Hlynur Stefansson fläkte sig fram och forcerade in kvitteringen. ÖSK-spelarna slängde sig i bästa TV-puckstil över målskytten och vi Sportklubbs-anhängare hoppade och skrek något så enormt att det förmodligen kunde registreras ett mindre jordskalv i Värmland på diverse Richterskalor världen över. Vi fann oss dock snabbt och insåg att vi gjorde det bäst i att lämna arenan snarast möjligt. Att Toyotan fick mottaga ett par kastade ölburkar och andra föremål på väg ut från brukssamhället var verkligen kvittering värd.
Efterspelet till matchen blev mindre trevligt. Speciellt för domaren Lennart Elofsson som fick lämna Värmland med poliseskort och som fick mottaga ett antal mordhot från uppretade DIF-are. Detta kom att bli hans sista match i karriären.
Fotnot: Både ÖSK och Degerfors klarade sig kvar i allsvenskan via kval mot Vasalund respektive Hässleholm.
