Fotbollspoesi?
Runebergs välkända dikt ”Tomten” från sent 1800-tal får lite nya rader som rimmar lite om den gångna säsongen. Antagligen inget som skulle falla Svenska Akademien på läppen såvida inte Horace Engdahl i hemlighet är ÖSK:are.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård,
djupt under midnattstimma.
Fotbollsfans är björnar lika,
våra hjärtan har gått i ide.
Längtar att åter på match få skrika;
’Svart-vitt, det är vi de!’
Denna vinter få vi bättre vila,
till skillnad från i fjol.
Då syntes smålänningen åt oss smila,
från sin pampiga landshövdingsstol.
Såren kvar på varje svart-vitt hjärta,
trots små fina stygn.
Återtågets vilsna smärta,
finns där varje litet dygn.
Året som nu har passerat,
har varit av svängig sort.
Serietips på försäsong baserat,
kom verkligen till kort.
Skador la sig som det tyngsta ok,
tyngde stegen på återmarschen.
Knäet vek sig för vårat lok,
spelet haltade utan Larsen.
Svårt att matcher ordentligt föra,
mot lag som spelade likt vi gjort förr.
Lätt för motståndare att störa,
och stänga till sin försvarsdörr.
Måltorka, press och tunga bakslag,
blev vardagstoner för laget.
Hopp förvandlades till nederlag,
till och med mot Gnaget.
Erkan Saglik på ryggen låg,
fick skäll för målvaktsattacken.
Plötsligt frölundaiten blodrött såg,
fällde Magnus till backen.
Förbundet åter sin flathet visa,
när spark i ansikte knappt bestraffas.
Jag kan inte pampar prisa,
när man för en sådan sak inte haffas.
Det blev allt svårare att tro,
på allsvenskt avancemang,
en ibland fick vi lite ro,
när segrar togs av rang.
3 poäng på Stora Valla,
var viktigt för svartvitt hjärta.
Det gladde nästan alla,
och bjöd rödvitt på en dos smärta.
Visst fanns det glimtar av ljus ändå,
unga talanger med driv i.
Mer speltid nästa säsong jag spå,
för Näfver, Walker och Tahiri.
Lundblad läkte, klippte skadors band,
började mål omkring sig strö.
Men han lämnade skutan för frankers land,
nu säger han ’Oui’ och ’Sacré Bleu’.
Pelle Blohm, som ingen ljusning skulle se*
ens om han så stod på solen,
sektförklarade alla som inte höll me’
domedagsprofeten på krönikestolen.
Visst finns det gott om saker att sörja,
men några måste lyfta blicken och se,
skrida till verket och börja,
bygga för framtid utan spott och spe.
Om misstag och svårigheter vi medvetna ska vara,
men det får inte bli allt man ser.
Det är så enkelt att peka ut felen bara
och de som kämpar och strävar trycka ner.
Att på tomgång samma budskap mala,
i varje krönika och chans,
kan få den bäste skribents stjärna att dala
och knäcker ordens lans.
På Behrn Arena ligger nya plasten grön,
med permanenta linjer vita.
Läktarn’ byggs klart så snart byggarn’ kan få lön,
man sparar lite på att linjer slippa krita.
I väster man en ny ståplats planera,
den blir Kubanernas nya hem.
Där kan de trogna tappert skandera,
att de ska skrika 2*45.
Efter nyår träningsmatcher lockar,
få huttra i kylan och hoppas,
att spelet 2006 verkligen rockar,
och att formen först till serien toppas.
Vårmatcher tinar upp oss alla
och vi vaknar upp ur vårt ide.
Då kan ropen åter skalla;
’Svart-vitt, det är vi de!’
*Medan jag skrev detta kom Pelle Blohms senaste krönika ut. Den markerade ett trendbrott(?) då den var snudd på positiv och handlade dessutom inte om samma sak som vanligt. Jag låter dock mina strofer stå kvar. En gång är ingen gång… …och så hade jag ju fått till rimmen. :-)
