Örebro tillbaka i allsvenskan
Nu är det klart. Anrika Örebro SK har åter tagit steget upp i högsta serien. En blandning av rutin och talang och en av Sveriges vassaste målskyttar blev segervapnet då den klassiska föreningen gjorde sitt efterlängtade återtåg till sportens finrum.
Den som följt med de senast dagarna inser att ingressen handlar om bandy. I lördags tog de gulsvarta aristokraterna steget upp i högsta serien efter elva år i ettan. Till glädje för Bandysverige och de flesta idrottsintresserade örebroare. Ja, möjligen bortsett från några hockeyentusiaster, vars storslagna arenadrömmar riskerar att få sig en törn av grannarnas intåg i högsta serien.
Hockeyn får sannolikt snar tröst. Rubriken riskerar nämligen att bli årets mest uttjatade.
Först bandyn. Snart hockeyn. Och efter en lång, het sommar, också fotbollen.
Men den här krönikan ska handla om något annat. Om klubbkänsla. Men kopplingen till bandy tänker jag inte släppa.
I bandylaget finns Tomas Knutson som i lördags stänkte in årets mål nummer 102 och 103. I fotbollsklubben finns Emra Tahiri, vars sökande efter ett proffskontrakt varit ett av få orosmoment i en behagligt lugn uppladdning för ÖSK Fotboll.
Båda vill de spela i allsvenskan, eller gärna ännu högre upp. Men synen på hur man ska nå dit är totalt olika.
Knutson har tackat nej till i princip varenda svensk storklubb med motiveringen att han visserligen vill spela i allsvenskan. ”Men jag vill göra det med Örebro SK.”
Emra Tahiri å andra sidan har sänt ut helt andra signaler. Egen vinning tycks betydligt viktigare än vilken tröja han bär.
Nu är det inte meningen att hänga ut Emra alltför mycket. I den värld vi lever i är det Knutson som är särlingen. Dessutom säger ryktet att Tahiris framtid i klubben snart kommer att klarna på ett för oss ÖSK:are positivt sätt.
Ändå är fallet intressant som ett exempel hur rådgivare och penninghungriga agenter för länge sedan trampat ner den vackra blomma som kallas klubbkänsla.
Någon kanske tycker att fallen inte går att jämföra. Att de pengar som finns i fotbollen inte går att jämföra med den amatörnivå bandyn befinner sig på.
Visst är det så. Å andra sidan haltar liknelsen även på ett annat plan. Tomas är betydligt mer betydelsefull för sitt lag än vad Emra är – än så länge.
Men för Knutson är allsvenskan ett lika givet mål som Europa är för Tahiri. Slutspel och final på Studenternas är för bandyn vad Champions League är för fotbollen. Och någonstans långt borta hägrar penningstinna proffskontrakt i Ryssland. En målskytt av Knutsons kaliber har egentligen ingen anledning att år efter år slösa bort sin talang på att skyffla in mål mot Otterbäcken och Lesjöfors. Ändå har han gjort det. Och i lördags fick han sin belöning. Oavsett vad som händer i framtiden är han redan en av ÖSK Bandys största profiler genom tiderna.
Tänk om svensk fotbolls unga talanger haft ett uns av Knutsons inställning. Tänk om vi hade fått höra Emra Tahiri eller någon annan i motsvarande situation säga att ”visst har jag fått en del intressanta erbjudanden. Men det viktigaste för mig just nu är att uppnå mitt mål med min egen klubb”.
En utopi? Kanske. Men Wayne Rooney tackade länge nej till lukrativa erbjudanden med motiveringen att han ville spela i Europa med Everton. Även om det låg mycket dolt under ytan, var det åtminstone en gest mot klubb och fans som var av betydligt angenämare slag än de signaler som idag skickas ut av de unga spelare som jagar proffskontrakt till vilket pris som helst.
Och när Anders Svensson lämnade Sverige hade han som firad landslagsspelare kunnat välja och vraka bland storklubbarna och gå som Bosman. Ändå skrev han på ett nytt kontrakt med Elfsborg några månader innan han stack till England. Som ett tack till den klubb som fostrat honom till den storstjärna han är. En klubbkänsla som bokstavligt talat blev guld värd för boråsarna.
Men den inställningen känns rätt avlägsen, eller hur?
I stället lotsas unga begåvningar runt i jakt på proffskontrakt. Kontrakt som gör att värdefull talang riskerar att slösas bort på fotbollens bakgård. Och för oss som tittar på är det allt tydligare – klubb och fans betyder allt mindre.
Ibland står inställningen till och med i vägen för den egna utvecklingen. Man behöver inte vara fanatisk ÖSK:are för att hävda att en lyckad säsong i Superettan vore det bästa för Emra just nu. En säsong där talangen i lugn och ro kan få blomma ut i stället för att han ska sitta på bänken i allsvenskan eller hamna i någon medioker division II-klubb i Tyskland eller en visserligen välbärgad, men inte särskilt framgångsrik klubb i Norge eller Danmark. Zlatans väg till de stora scenerna hade säkert varit betydligt krokigare om han haft lika bråttom och lämnat Malmö för någon småklubb samma år som de himmelsblå degraderades från allsvenskan
ÖSK:s ledning har klart och tydligt uttryckt sitt intresse av att sälja. Är de också bovar i dramat? Nej, jag tycker inte det. Det är fullt begripligt att klubbarna vill sälja spelare innan kontrakten går ut. Allt annat vore ekonomiskt vansinne.
Oavsett vad som händer i fallet Tahiri är viss skada redan skedd. Hans eget – och hans agents – agerande gör att många just nu kan uppfatta honom som ett girigt ego som dessutom överskattar sin förmåga. I ärlighetens namn har han ju faktiskt inte gjort särskilt mycket väsen av sig på planen. Hur många utanför Örebro vet egentligen vem han är?
När Emra Tahiri lyfter blicken något inser han säkert allt detta. Klubbkänsla behöver inte vara ett hinder för karriären. En framträdande roll i ett Örebro SK som tar hem Superettan är den bästa reklam som finns för hans eget varumärke. Då kan det bli en riktigt rolig säsong för både honom och alla andra inblandade örebroare.
Och denna krönikas rubrik och ingress blir aktuella på nytt.
