När underskattningen smyger sig på
De säger att vi bor i gnällbältet. Som inflyttad har jag alltid hävdat att det är en myt. Att gnället bara har med dialekten att göra, inte mentaliteten. Men i söndags började jag faktiskt att undra.
Söndag kväll. I skönt fotbollsväder spelar ÖSK seriefinal mot Ljungskile. En bra start med ett snyggt 1-0 följs av en andra halvlek där hemmalaget inriktar sig på att försvara sin ledning. Något som i sin tur medför att bortalaget tar över mer och mer, dock utan att skapa särskilt många chanser. Ingen kan invända mot att slutresultatet var rättvist.
När domaren blåser av har ÖSK tagit femte segern av sex möjliga. Ändå har jag en lätt fadd smak i munnen när jag lämnar arenan.
Varför? Ja, inte på grund av att några puckon tydligen skrikit apljud åt Edwin Phiri. (Om de nu gjort det, men är det sant är det naturligtvis helt bedrövligt och ÖSK ska givetvis straffas.)
Smolket i min glädjebägare kommer av alla de kommentarer jag hörde runt omkring mig på läktaren. Kommentarer som jag trodde att man skulle få slippa efter en säsong där ÖSK tagit sexton poäng av arton möjliga.
Det gnälldes. Och det gnälldes inte lite.
Mirza Jelecak var usel. Herish Kuhi kunde inte spela fotboll. Patrik Anttonen gjorde ingen nytta. Lars Larsen var osynlig. Fredrik Samuelsson kunde inte sparka en boll åt rätt håll. Vad var Sebastian Henriksson för värvning? Och vad gjorde Patrick Walker som inte skickade in någon av avbytarna?
Så höll det på. Dessutom framgick tydligt att ÖSK var i behov av revansch efter ”fiaskomatcherna i Visby och Åtvidaberg”.
Vad tror folk egentligen? Att ÖSK kommer att avsluta serien med tabellraden 30 spelade matcher, 30 vunna, 0 oavgjorda, 0 förluster och 90 poäng?
I så fall kommer jag med en chockerande nyhet. Det kommer inte att bli så.
Det kommer inte ens att bli 29 segrar. ÖSK kommer att tappa fler poäng. Och tro det eller ej, ÖSK kommer till och med att förlora matcher i år. Kanske rentav på hemmaplan.
Bara så att ni vet.
Jag trodde faktiskt att vi örebroare hade lärt oss. I de första hemmamatcherna märktes inget av ”mycket-vill-ha-mer”-attityden. Antagligen eftersom ÖSK levererade i massor. Matchen mot Umeå var – även om motståndet var klent – en av de bästa spelmässiga insatser jag sett ÖSK göra på mycket länge. För övrigt en åsikt som delades av Ljungskiles tränare L-O Mattsson.
Att det inte skulle gå att upprepa den bedriften mot Ljungskile behöver man inte vara någon fotbollsexpert för att räkna ut.
Eller också behöver man vara det. I söndags började jag undra.
Och vad värre är: Det som då stannade vid ett tyst gnäll kan snabbt växa till burop. Vem minns inte de pinsamma missnöjesyttringarna i fjolårets premiär när ÖSK ledde med 3-0 mot Boden inför en publik som bara ville ha mer?
Jag tror inte att spelarna underskattar något lag i Superettan. De har lärt sig läxan. Men de är heller inte mer än människor och påverkas naturligtvis av en otålig, missnöjd hemmapublik. Om ett dovt gnäll börjar spridas vid ställningen 1-0 i seriefinalen, hur ska det då inte låta om ÖSK skulle hamna i underläge mot Falkenberg på söndag?
Tack och lov tycks de sura tongångarna ännu inte vara så utbredda. Kubanerna ångar på, liksom stora delar av sittplatspubliken. Och med undantag av en del gnissel efter 1-1 mot Åtvidaberg har tongångarna på Svartvitt varit mestadels positiva.
Därför hoppas jag att jag just i söndags satt på en ovanligt surmulen sektion. Och jag kan acceptera om någon hävdar att jag överreagerar. Men det jag hörde var definitivt inget jag vill ska sprida sig.
Därför vill jag höja ett varnande finger till alla som var mindre nöjda med ÖSK:s insats, framför allt i andra halvlek. Och som tyckte att 1-1 mot Åtvidaberg var en missräkning.
Underskattning upplevde vi tillräckligt med i fjol. Låt oss istället vara tacksamma över att Örebro Sportklubb svarat för en fantastisk säsong så här långt. Efter sex omgångar i fjol hade ÖSK sju poäng. I år har de sexton.
Det viktiga är inte att spela snyggt. Det viktiga är faktiskt att vinna. Och det gör ÖSK anno 2006. Ändamålet helgar medlen. Och poängen rasslar in.
Låt inte de som talar om gnällbältet få vatten på sin kvarn. Låt mig få fortsätta tro att det bara är en fråga om dialekt och inte mentalitet.
Annars kommer gnället att fastna i halsen snabbare än man kan tro.
