Så otäckt,men ändå så vackert, eller (den enes bröd, den andra var röd)
Det var så fruktansvärt trots att solen lyste så starkt. Att förlora mot Degerfors får ju liksom inte finnas.
Så ofattbart läckert, så ofattbart brutalgrymt, så jäkulens äckligt som blir så fruktansvärt vackert. JAJAMÄN! Vi är ÖSK, tack och lov.
Kan inte påminna mig om att jag mått så illa under detta år ens när jag var magsjuk.
Man liksom stod och stirrade med jämna mellanrum under matchens gång på ett par ”rödvita” frigolitmuggar till på köpet under läktaren, bara för att man inte orkade hålla blicken rak mot plan.
Man var själsmässigt mer under läktaren än på densamma för att allting kändes så förjäkligt.
Hur skulle man kunna veta, hur skulle man kunna tro? Även om man tycker att man borde ha lärt sig vid det här laget. Allting var ju åt skogen därute i skogen. Vi var vilsna som en skock svartvita får som försökte bräka så gott vi kunde för få till stånd en scenförändring. Allt gick så krampaktigt. Tankarna for som projektiler genom skallen. ”Skall det ta slut nu?” och ”skall vi verkligen få stryk av Degen?” eller ”vad är det som egentligen händer?”. Man liksom redan hörde alla nidvisor på jobbet redan som typ ”ÖSK är inget allsvenskt lag” och ”haha”.
Det var så fruktansvärt trots att solen lyste så starkt. Att förlora mot Degerfors får ju liksom inte finnas.
Då kom han in, vår stora framtidsman, Kristoffer Näfver. Detta var den sista chansen att göra något åt skiten som höll på att hända. Och som han slet och drog i allt mer rädda Degerforsare. Helt plötsligt kom det vi saknat. Vilken smäll! Vilken fruktansvärd braksmäll!
Jag är fortfarande smått chockad. När hans stänkare kom så visste lyckan inga gränser. En himmelsk frälsning för örebroarnas stolthet och ett lyckopiller stort nog att bota alla lagledare, spelare och tillresta supportrars nedpsykade sinnen. Man liksom hörde sig själv skrika i ren ångestbefriande utlösning. Äntligen, ta mig tusan, äntligen var vi ikapp.
Kändes som en seger redan då, men laget ville tydligen mer.
På övertidsminut tre så försattes alla örebroanhängare i trans. Overkligt, utomjordiskt, främmande, skrämmande för alla som vet hur det är att hålla på ÖSK.
Vet inte hur många det var som tippat att hjälte Henriksson skulle avgöra, men många var det.
Min läktarpolare drömde till och med om att just Sebastian-hjärtegull skulle få sista ordet.
Så även om detta var förutbestämt av John Blund så går det fasiken inte att tro förräns man upplevt det.
Att ÖSK är starka vet man om, men att vi är så starka det är ruggigt skönt att konstatera.
7 segrar och 1 oavgjord, knappt att Chelsea gjort en lika bra rad i seriens start.
Så illa som man mådde under matchens gång, så dåligt och mer därtill måste ju stackars Degerforsare känna sig. Men det bjuder vi på en dag som denna.
Matchminut 93 gav nya 3 poäng. La Örebro 3 points, La ÖSK trois point, La Sportklubben tre punti, Örebro Sportklubb Fotbollsklubb Aktiebolag 3 Poäng. Degerfors fick däng. Vi har häng. Thank you Stora Valla and goodnight.
