Krönika: Vi är hemma igen
"Just nu är det lätt att vara ÖSK-are. Det är inte ofta det känns så. Vår känsla för laget är inte speciellt beroende av framgångar eller poppighet. Det har den aldrig varit."
De senaste två åren har varit långa fotbollsår. I alla fall för de flesta av oss här i gnällbältets metropol. Långa därför att vi unisont känt oss orättfärdigt undanskuffade. Långa därför att vi inte varit där vi bör vara. Långa därför att vi inte känt oss saknade eller önskade. Vi har verkligen varit den där bökiga kusinen från landet.
Många är dock de som tyckt att förbundet gjorde rätt som flyttade ner oss i systemet. Färre är de som öppet stod på vår sida. Någon gång måste exempel statueras, och vilket lag passar bättre för ett ”lex. förbundets maktdemonstration” än vi. Ett lag som ses mest i svart. Och bara i några undantagna fall i vitt. Den senaste matchen blev det dock ändring på det. Då fick vi och alla andra se ett lag som företräddes av en kapten som kämpade sig röd. Det vi vetat hela tiden fick nu resten av Fotbollssverige också veta. Här på Närkeslätten finns det ett fotbollshjärta som fortfarande bankar starkt och envist.
Just nu är det lätt att vara ÖSK-are. Det är inte ofta det känns så. Vår känsla för laget är inte speciellt beroende av framgångar eller poppighet. Det har den aldrig varit. Den byggs istället upp bl a genom att bevittna träningsmatcher i isande vindar tillsammans med andra likasinnade. Genom att i försvarsställning argumentera med vänner som trots sin geografiska belägenhet valt att hålla på något fränare gäng från en större stad. Genom kämpasegrar mot drakar. Genom långa bortaresor till landsorten och genom att ha varit med farsan, morfar eller mormor eller någon annan som barn och stått på plankorna och kollat på kulan i luften. För där uppe har den ju i ärlighetens namn varit en del.
Jag och några vänner som sitter på sektion E var på pitchers innan den legendariska matchen. Två öl och rödspätta var vår uppvärmning inför en sådan underbar lördagseftermiddag. Vi gick dit för att en av oss är lite mer vidskeplig än andra och han hävdade att Sport aldrig förlorat när vi varit på pitchers innan. Nu när han fick vatten på sin kvarn lär det bli fler besök. Själva matchen kan jag inte återge speciellt bra. Det är mest ett virrvarr av känslor, förhoppningar och uppgivenhet. Slutet dock, det är fullt jämförbart med vad jag kände på Olympiastadion i Berlin i somras. Helt galet skönt sammanfattas det nog enklast.
Nu är det hög tid att blicka framåt. Stålbadet är genomfört och vinden kommer snett akterifrån igen. Min förhoppning är inte storvulen, jag är ju närking. Snarare så att det vore väldigt skönt att kunna gå ner på match och njuta av bra fotboll, skön stämning och ganska ofta tre poäng på en ändamålsenlig arena. Visserligen utan ständigt unge herr Andersson på plan, men förhoppningsvis med många andra som visar hjärta för klubben. Sportklubben. Vår klubb.
Vi är HEMMA igen.
