Gästkrönikör: Pelle Blohm
"Då utlöste tränarna airbagen, dom drog åt handbromsen, det blev dubbla bälten i byxorna och, ja ni förstår vad jag menar. Dom ropade högt, som en basketpublik i Madison Square Garden i New York. Defence, defence, defence."
Det har varit en ovanlig säsong för Örebro SK i år. Klubben har blivit uppmärksammad i riksmedierna. Det är en ny företeelse för alla svartvita hjärtan som sett sig förbisedda under så många år. Nu är inte detta faktum det ända som varit nytt, nästan allt runt klubben har andats förnyelse. Det står en ny stor halvfärdig betongläktare på den sida där den nostalgisnyftande gamla träbänksläktaren stod, det ligger ett italienskt konstgräs på spelplanen och vid avbytarbåsen gestikulerar två nya tränare under matcherna. Det enda som inte förändrats är ÖSKs roll som spottkopp och slagpåse i tråkfotbollsfacket. Och utan att behöva bli övertydlig får man väl anse denna roll befogad, i alla fall denna säsong.
Laget har lätt förenklat backat hem, täppt till, litat på motståndares misstag, skickat fram några löpare i en kort chockattack, åsamkat så mycket skada som möjligt och sedan kvickt fallit tillbaka i försvarsposition. ÖSK har fört ett gerillakrig. Under försäsongen var det helt andra glosor som svepte genom luften runt Eyravallens vita målade linjer. Stefan Lundin snackade om att rulla boll genom mittfältet, Lars Larsen skulle vara playmaker och styra passningarna fram till offensiven och kantspringarna skulle utmana och våga gå runt hela vägen ner till kortlinjen. Det fungerade rakt igenom alla träningsmatcher. Därefter startade serien i moll, först förlust Malmö borta, sedan utspelade mot Hammarby på hemmaplan med en man mer under stora delar av matchen.
Då utlöste tränarna airbagen, dom drog åt handbromsen, det blev dubbla bälten i byxorna och, ja ni förstår vad jag menar. Dom ropade högt, som en basketpublik i Madison Square Garden i New York. Defence, defence, defence. Sedan kom hemmamatchen mot Djurgården. Ett snabbt anfall, ett mål, en utvisning och sedan en nio man stark backlinje mot blårändernas allt mer frustrerade spelare. ÖSK vann matchen, men blev samtidigt utskällda av alla anhängare till gladfotboll. Fotbollsmördare och en fara för svensk fotboll var några av omdömena. Men spelarna och tränarna stod stolt i stormen med taggarna utfällda mot attacken, vi spelar för poäng inte för underhållningsvärdet var budskapet.
Vi spelar inte fotboll här i Örebro för att Stockholmarna ska vara glada, sa Stefan Lundin. När laget därefter gick in i en fin vinstperiod på hemmaplan mot seriens bottenlag, med toppkänning som resultat. Då blev ÖSK naturligtvis övertygade om det rätta med att spela snålt och ta vara på snabba övergångar. När måltorkan strax därefter skoningslöst vräktes rätt i ansiktet på svartvitt fanns ingen beredskap, laget hade tappat ett spel där man själv tar kreativa initiativ och i stället hamnat i en passiv väntan på andras misstag. Efter sex matcher utan mål kom erkännandet från tränarstaben, vi har problem med offensiven. Å fan!!
Med det material som ÖSK har så tror jag att man kan spela en mycket mer fantasifull fotboll med framgång än vad detta år gett Eyravallens trogna publik. ÖSK hade som mål att finnas med i den absoluta toppen, nu hamnar man någonstans på den nedre halvan av tabellen. Det är förstås ett stort misslyckande. Fega lag vinner ingen framgång. Trots att laget haft seriens kanske bästa målvakt återfinns man innan slutomgången på tionde plats. Det är lätt att skylla måltorkan på de stackars anfallarna, men gudarna ska veta att man inte orkar jaga som en galning i defensiven och vara totalt slut när målchanserna uppstår. Man orkar inte bibehålla koncentrationen.
Det finns väldigt mycket boll i ÖSK-truppen, framförallt bland de yngre spelarna. Förutsättningarna finns alltså till en i mina ögon underhållande och poängpositiv fotboll, inte som Djurgården eller Hammarby, men väl till en Örebro variant. Det gäller bara att till nästa år lätta på någon av alla säkerhetslinor som är påkopplade.