Jämförelse 2002-2003, del ett
"Individuellt duktiga, men inte mycket för laget."
Ett par steg framåt, några färre tillbaka
Nu kan man med god marginal sammanfatta årets säsong för ÖSK. Ingen säsong är den andra lik, och speciellt inte säsongen 2003 då mycket var nytt. Det var en del nyförvärv, ett helt nytt tränarpar samt en delvis ny arena med ny läktare och konstgräs.
Jag tänker göra ett försök att jämföra säsongen 2002 med säsongen 2003. Om man börjar med att jämföra det enda som egentligen räknas när alla träningspass, formkurvor, avstängningar och matcher är genomgångna så skiljer inte slutplaceringarna i tabellen något nämnvärt mellan 2002 och 2003. Det blev ett pinnhål lägre i år jämfört med förra året, åtta i stället för sjua. Ganska irrelevant, då det viktigaste är att vi tre år i rad slutat i tabellens förhatliga ingenmansland.
Visst, vi slipper ångesten som följer med streckstriden, men vi har inte heller fått känna den kittlande nervositeten som finns vid toppkänning. Tyvärr är tabellens mittskikt precis lika tråkigt som alla utanför en tiomilsradie från Örebro tycks tro att ÖSK är. Vi är ett stabilt mittlag, men att vara stolt över detta är som att stolt bjuda på smaklös soppa och glatt säga "det smakar i alla fall inte illa."
Spelarna:
Bland nyförvärven har det varit mycket uppåt, men också ett par besvikelser. Att John Alvbåge är årets nyförvärv i ÖSK råder ingen tvekan om. Att komma från Superettan och ta plats mellan stolparna på ÖSK som av hävd alltid nämnts med respekt i målvaktssammanhang är mycket starkt. Att dessutom hålla den platsen hela säsongen är fantastiskt, för det är ingen dålig konkurrent "Alven" har i Peter Westman. "Alven" kom dessutom först i målvaktsligan med en räddningsprocent på 82% före Mattias Asper, Conny Rosén och Andreas Isaksson.
Lars Larsen värvades med kärleken som förtecken, och fansen andades stora förhoppningar.
"Mittfältsherre", "spelfördelare" och "en ny Arnor" kunde man läsa på forumet. Lars hade en lite tung inledning i ÖSK där han inte riktigt hittade rätt i spelsystemet (eller spelsystemet hittade inte rätt med Lars?), han blev pappa och nyblivna föräldrar går igenom mycket. Efter sommaren började man se mer och mer glimtar från dansken och glimtarna blev längre och längre för att sluta i de sista matcherna för säsongen med ett spel som fick forumet att fyllas med hyllningar igen. Lars har varit en viktig spelare i ÖSK med sin blick för spelet och rutin ifrån många års elitfotboll.
Fredrik Samuelsson kom ny ifrån Assyriska med erfarenheter från U21-landslaget. Fredrik har i mina ögon inte haft en bra säsong, men omställningen från Superettan till Allsvenskan går oftast inte smärtfritt. Många bollar slogs bort, många missar i markeringsspelet och så fort han kom över mittlinjen verkade han vilse. Fredrik gjorde dock ett par bra insatser i slutet av säsongen, varför han känns spännande att se nästa säsong.
Magnus Samuelsson kom hem till Sverige från finska ligan som en ersättare för långtidsskadade Fredrik Jansson. En riktigt stor, stark, brytningssäker och spelande mittback kom in i klubben, och "MSam" är ett lyckat nyförvärv. Att han nu har förlängt kontraktet med ytterligare två år känns tryggt. Att konkurrensen på de två mittbacksplatserna är mycket hög är tydligt då vi sett många olika sammansättningar där, och ingen har gjort bort sig.
Niki Budalic var den första av panikvärvningarna. Boniek Maruti hade signerat nytt kontrakt, och på väg från kontraktsskrivningen så gick hans skada upp igen, och klubben behövde en ersättare. Man bjöd in den kanadensiske landslagsanfallaren Budalic till träningslägret på Cypern, och han erbjöds kontrakt ganska snart. Detta hoppades vi här hemma betydde att den här spelaren var något alldeles extra, men det har han tyvärr aldrig fått chansen att visa.
Jag är övertygad om att Budda hade kunnat göra hyfsat ifrån sig i Allsvenskan. Väl i klass med våra andra anfallare den här säsongen. Att en spelare som i två B-lagsmatcher i rad gör fyra mål per match inte får spela medan anfallarna i A-laget har måltorka är anmärkningsvärt. "Budda" är förmodligen årets flopp, men vem man ska skylla på är jag inte helt övertygad om...
Mot slutet av säsongen såg det mörkt ut. Inga mål gjordes, och klubben ville agera. Man bjöd in en brasse vid namn Marcelo Macedo, men för att han skulle komma så skulle även en mittfältare, Eduardo Pincelli, följa med. ÖSK bjöd in båda, men bara Eduardo kom. I stället föreslog agenten en annan anfallare, Ricardo Costa, som kom till klubben. Hela den cirkusen kring brassarna känns väldigt utstuderad, och man undrar om inte agenten hade planen klar från början.
Eduardo är den spelare som kan tävla med Budalic om titeln "årets flopp". Han besitter en bra teknik, men använde den för ofta och transporterade bollen alldeles för lite. Tyvärr passar Eduardo in ganska väl på nidbilden av brassar - individuellt duktiga, men inte mycket för laget.
Ricardo Costa kom in i klubben med ganska låga förväntningar på sig. Det var ändå han som klubben fått "på köpet". Ändå var det Costa som imponerade av de två. Han spelade bra, enkelt och för laget. Han lyckades dessutom göra två mål på de sex matcher han spelade. Ett målsnitt som lär vara högst i klubben den här säsongen. Ricardo hoppas jag blir klar för ÖSK ytterligare ett par säsonger.
Andra spelare som utmärkt sig på ett sätt eller ett annat är Paul Oyuga, Mikael Danielson, Per Gawelin, Patrik Anttonen och Gustaf Andersson.
Paul Oyuga är tyvärr en besvikelse. För varje match som går så verkar han tappa i inspiration. 5 mål på 23 matcher säger allt. Även om man är targetplayer så ska man göra mål, så enkelt är det.
Mikael Danielson och Gustaf Andersson för sitt omutliga backspel, sitt ledarskap och raka stil i intervjuer. Inga bortförklaringar eller undanflykter. Att höra "vi var skitdåliga idag" är en frisk fläkt i en värld med "vi gillar inte konstgräs", "de var för defensiva" eller "gräset var dåligt klippt".
Per Gawelin är en riktig guldklimp som lyfter laget enormt när han är på plan. En naturlig ledare som visar att man kommer ingenstans utan att offra sig. Jag är grymt imponerad över honom, med tanke på att han hela tiden har sin skada med sig och aldrig kommer bli fri från den. "Gawwe" spelar fotboll för ÖSK, för sig själv och för oss fans med sin hälsa som insats.
Patrik Anttonen måste vara bland det snabbaste med boll i Allsvenskan. Han springer, dribblar, fintar och gör inlägg i flygande fläng, och det oftast på "fel" kant. Ska säsongen 2004 bli hans första hela på högerkanten, och kommer detta göra att Patrik håller höst-klass hela säsongen?
Del två presenteras i morgon klockan 10:00.
