Krönika: Gamla synder rostar aldrig, men man hoppas
Alla runt omkring i resten av världen vet ju att vi aldrig håller i längden. Och hur skall man tvätta bort den bilden när vi själva jämt gör oss denna björntjänst lex: typiskt ÖSK.
Sådärja, nu är vi tillbaka igen. Det märks. Är det någon skillnad spelmässigt sett egentligen på oss nu anno 2004 och tidigare?
Jag vill gärna tro det, men gamla synder verkar komma upp till ytan nu, nästan lika fort som vi tog oss tillbaka.
Jag menar, inte tusan borde vi gå på och vara obesegrade så länge som vi ändå gjort och då med två bortamatcher i bagaget till på köpet. Och visst tusan hade vi även kunnat vunnit någon av dessa tu med lite flyt. Men bortplan och Sportklubben är ju för det mesta ingen superkombination. Och inte skall väl ÖSK hålla till i toppen av Allsvenskan redan nu? Eller?
Jo kanske det. Chansen gavs i Måndags när ÖSK skulle spela hemma mot Göteborg. Då undrade man så smått hur det skulle te sig. Skulle vi lira fin fotboll och skåpa loss oss på dessa randiga sill-mördare? Det kändes tufft. men absolut inte omöjligt.
Skulle vi ta tag i taktpinnen och gå upp i serieledning?
Svaret blev föga oväntat: Nej för fan, det vågar vi inte och bubblan sprack för den här gången.
För så fort ÖSK närmar sig en topplacering så går det på något mystiskt vis alltid åt h-vete. När storpublik och forna storlag kommer hit och vi skall visa Sverige att Örebro har ett ruggigt fint gäng som kan spöa vem som helst, ja nog tusan skall det barka åt skethållet för det mesta.
Varför? Varför, varför, varför, varför håller detta i sig?
Vågar vi inte, eller kan vi inte? Varje gång vi är på gång och man tänker, nu jä-ar är det dags, så dyker det upp en blytung förlust att bearbeta och förstå.
Om alla kämpar för varann och inte bara befinner sig på planen som pliktskyldigast när det går som motigast så måste det ju gå att bryta den trenden någon gång. Elfsborgsmatchen gav oss i alla fall ett rätt nytt ansikte av ÖSK:s ambitioner. Men nu har vi alltså återigen landat på mellanplanetens karga yta.
Jag är förmodligen i överkant hård i min bedömning, men så är även omdömet av oss som fotbollsklubb också.
Alla runt omkring i resten av världen vet ju att vi aldrig håller i längden.
Och hur skall man tvätta bort den bilden när vi själva jämt gör oss denna björntjänst lex typiskt ÖSK.
Nu när det så vankas svåra bortamatcher ett tag så skulle det inte förvåna mig det minsta om det är dags för gris och dödgrävarfotboll.
Inte för att vi vill, utan för att det allt som oftast verkar bli så.
Detta är också ett känt ÖSK-fenomen för alla som följt ÖSK ett tag känner till.
Vi blir livrädda på bortaplan och kan inte spela fotboll i mer än högst en "kvart" totalt.
Till råge på detta så förväntar sig Universum att Örebro skall spela på detta vis.
Alla har intrycket inpräntat i huvudet innan matchstart och vet att vi kommer "kötta" även om vi inte beter oss så och gör en hyfsad match. Måste vi då själva anamma detta genom att vika ner oss och slå panikbollar på en ensam anfallare och hoppas denna ensamma krake gör mirakel på egen fot. Kan man inte ta och spela ut Hammarby på sin egen Söderstadion? I alla fall göra det till en jämn kamp spelmässigt, fylla på med folk och lira fotboll. Nej det går nog inte, vi är ju inte hemma.
Hur funderar spelarna nu när vi skall till Stockholm? Är vi inställda på fight med hjärta och hjärna? Skall vi återta hedern som en 0-4 förlust på hemmaplan skamfilat?
Skall vi för en gångs skull försöka föra en match på bortaplan mot ett förväntat topplag?
Skall vi äntligen stänga av våra nej-sägande hjärnor som hindrar oss från att i alla fall försöka oss på att lira kula efter marken i högt tempo. Så som vi gör hemma på B.A.?
Eller skall vi göra som vanligt och tjonga och se hur långt det räcker?
Blääh! Nej för tusan det skall vi inte.
Jag vill se spelare som tar löpningar för varann och individuellt. Jag vill se en ruggig kampmoral om att inte ge upp en endaste meter till Bajen. Jag vill se ett frejdigt ÖSK med tindrande fotbollsgnistor under sulorna. Jag vill att vi skiter i att vi är på bortaplan och spelar som om det vore en Cupfinal mot Degerfors.
Här har vi åter igen en jättechans att lugga den gamla grismyten och tillika ändra gamla förtryckta artiklar i diverse sportblad om betong och gnet. Kan vi göra det? Ja, fan tro´t , men jag hoppas.
Jag älskar ÖSK tro inget annat. Jag skulle ge min högra testikel för mitt lag även om vi höll på med den svinigaste av fotbollslir. Jag skulle stå där själv i regn och rusk utan paraply, även om jag var tvungen att bevittna det äckligaste i spelväg som ett fotbollslag kan åstadkomma.
Jag älskar ÖSK och är stolt oavsett. Men ibland blir det jobbigt.
Kanske vi inte är så mycket bättre? Kanske jag har för stora krav första året tillbaka i Allsvenskan. Man borde kanske vara nöjd med att bara få befinna sig i Allsvenskan med allsvenska problem, "nykomlingar" som vi är.
Vi har ju inte den största plånboken direkt och då kanske inte spelarmaterialet kan skapas som man kan ställa alltför höga krav på.
Men, men! Jag tycker vi gluttar i tabellen och ser hur ruggigt jämt det är.
Alla kan slå alla, när som helst, hur som helst och var som helst, verkar det som.
4 poäng för jumbon till serieledning. Väldigt spännande och möjlighetsfullt, ingen tvekan om det.
Så mitt goda, vackra härliga ÖSK. Det är inte förbjudet att spela med självförtroende på bortaplan och det är inte olagligt att vinna hemma fast vi kanske kan nå en topp-tre placering, hemska tanke.
Vi behöver inte alltid ligga och skvalpa i mitten, vi kan ta ett kliv uppåt ,jag lovar.
I jämnhetens tecken visar vi nu att vi är dom som vill komma loss och spela vårt spel även om vi inte trampar konstigt hemmagräs. Och när vi kommer hem och ånyo har en chans att knipa en topp-placering. TA DEN !!
VÅGA ÖSK, dom enda som kan förlora på det är vi, men det är ju inget nytt !
Ps. Om nu ÖSK kommer hem på Söndag kväll och har grisat till sig en tre poängare mot Bajen. Ja, då är jag nog ganska nöjd ändå.
