Summering och reflektion

"Varför kämpar vi i botten med lag som Trelleborg och Brommapojkarna som har så mycket sämre förutsättningar än oss? Varför har vi så svårt att värva spelare? Varför gör vi så få mål? Varför har vi så få profiler?

** Varning för lång artikel**

Jag har varit på Västkusten en tid. Avskärmat mig från vad det mesta av moderniteter heter för att samla kraft inför höstens alla prövningar. Det har varit superskönt att sitta på en klippa vid Kattegatt, utan stress och måsten. Se hur vågorna rullar in, höra någon båt i fjärran, känna den omisskänliga doften av tång leta sig upp i näsan och njuta av att känna solens strålar slå mot ansiktet.

Det har dock inte varit en helt bekymmersfri tillvaro. Många av dessa timmar har jag suttit vid strandkanten och grubblat och helt oförhappandes styrs tankarna, vare sig jag vill det eller inte, in på ÖSK:s tillkortakommande i allsvenskan. Varför kämpar vi i botten med lag som Trelleborg och Brommapojkarna som har så mycket sämre förutsättningar än oss? Varför har vi så svårt att värva spelare? Varför gör vi så få mål? Varför har vi så få profiler? Vi är ensamt stort lag i staden, vi har en - till hälften i alla fall - mycket modern arena och ypperliga träningsförutsättningar. Kanske är jag naiv, men vi skall inte harva i botten. Att det bara skulle vara spelare och tränare som är ansvariga för den mycket mediokra säsongen köper jag inte. Helt klart är att något är rötet i vår klubb och den rötan letar sig ända upp till toppen.

Oktober 2006. ÖSK tar steget upp i allsvenskan igen efter en bragdartad säsong. Det jublas på gator och torg, fyrverkierpjäserna från slottet tycks aldrig ta slut och Patrick Walker hyllas och hyllar. Klubbledningen är snabbt ute och deklarerar att vi inte bara är nöjda med att vara tillbaka, vi skall lämna ett avtryck i serien nästa säsong. Redan medan spelarna firar uppflyttningen genom att inmundiga en segermiddag bestående av timjan- och chilimarinerad fläskfilé med potatisgratäng och calvadossky börjar ledningen planera comebacksäsongen i högsta serien. Viskningar här och där. Någon nämner Wikström och bland segerskålarna och festvrålen kan man utskönja "Rodevåg".

December 2006. Jag befinner mig på kansliet, helt plötsligt hörs en dialekt jag inte lagt märke till förut under mina otaliga besök i Idrottshuset. Jag smyger runt lite diskret och helt plötsligt står jag öga mot öga mot den plågoande som förföljt ÖSK i Superettan - Stefan Rodevåg. Det är bara början av december och svartvitt kan redan presentera sitt första nyförvärv för säsongen. Några dagar senare kan klubben stolt meddela att även Magnus Wikström valt att representera stadens stolthet. I början på januari kommer klubbens tredje, någorlunda etablerade, nyförvärv i form av Richard Richardsson. Truppen börjar kännas komplett och det är tre månader kvar till elddopet på Strömvallen. Känslan är något surrealistisk för en ÖSK-supporter som vant sig vid sista-minuten-värvningar dagen innan transferfönstret slår igen. Obskyra, ja faktiskt pinsamma, panikköp som Pincelli och Gigena känns som en förgången tid för en klubb som uppträder allt mer proffsigt.

Slutet av februari 2007. Jag sitter som vanligt och huttrar på förmiddagens träningspass på Behrn Arena. Patrick Walkers ropar ut instruktioner. Som alltid när han blir förbaskad på att spelarna inte uppträder som de skall övergår han från svenska till engelska; "Thats not good enough!" "Thats useless, Change!". Jag förstår att irländaren är uppretad, som vanligt går hälften av inläggen bakom mål och den andra hälften hamnar mitt i målvaktens händer. När mittfältarna går på avslut tycks man ha någon slags tävling i att träffa byggjobbarna som sliter med taket på den västra läktare snarare än att försöka göra mål. En typisk träning med andra ord. Snart får jag sällskap på läktaren och vi är båda rätt oroliga över hur det ser ut där nere på platsgräset. Vi talar om ditten och datten och vips släpps bomben av denne person som är insatt i klubben så det räcker och blir över. De flesta av de tongivande spelarna i klubben är missnöjda med Walker. Något jag hade svårt att tro på till en början och som supporter absolut inte vill höra drygt en månad innan seriestart.

Men faktum är att man varit det en längre tid, något som spelare i efterhand har bekräftat, och som började redan i Superettan förra säsongen. Dels har man tydligen ansett att coachningen under matcherna var mycket bristfällig och att det var väldigt mycket "onemanshow" från irländaren. Dessutom, och detta är den största stötestenen, finns det ett flertal tongivande lirare som ansett att kvaliteten på träningarna inte håller måttet. Till viss mån beroende på att truppen varit för stor och man har inte fått någon naturlig frenesi och fart i de många övningarna. Detta är känslor som bara växer starkare under säsongen och vi vet ju alla vad en av Hammars första åtgärder som huvudansvarig blev.

Patrick Walker själv skall ha bett om flera nyförvärv men får, bara på nåder, klubben att lätta något på plånboken genom att plocka in Nordin Gerzic från Rynninge innan fönstret slår igen. Dessutom håller klubben på att slarva bort Patrik Anttonen, en spelare som kommer att visa sig bli en av säsongens viktigaste, genom att knappt erbjuda honom ett nytt kontrakt. Till slut får man dock tummen ur och ger den lojale kantspelaren en ettårsförlängning, vad det verkar för att man skall vara snälla. Inte för att man till slut inser att Patrik behövs i lagbygget.

Träningsmatcherna går, med något undantag, knackigt och 1-1 mot Åtvidaberg, 2-2 mot Sirius, 1-3 mot Mjällby och 0-3 mot Degerfors imponerar inte på något sätt, snarare tvärtom. Stefan Rodevåg får stora delar av försäsongen förstörd av skador, Richard Richardsson får visserligen stå en del men det är uppenbart att han är "tvåa". Nordin Gerzic är ett uppenbart fjärdeval som anfallare och Magnus Wikström gör varken från eller till. Nyförvärven känns inte lika klockrena som de gjorde bara någon månad tidigare. Vi går alltså in i säsongen med en trupp, som nätt och jämnt klarade uppflyttningen, utan egentliga förstärkningar och med en tränare som saknar truppens förtroende. Men i stället för moståndare som Norrköping, Ljungskile och Umeå är det nu matcher mot Djurgården, Helsingborg, Elfsborg och AIK som står för dörren.

April 2007. Annandag påsk. Som något slags omen så glömmer jag nycklarna i tvättstugan tidigt på morgonen. Låser mig själv ute och får vänta ett par timmar i snöslasket innan jag kommer in igen. Några hundra meter bort står dussintalet Kuban-bussar och laddar på med folk som skall stödja ÖSK i premiären på Strömvallen. Trots mängder av Örebroare på den klassiska arenan i Gästrikland uteblir den där riktiga stämningen och precis som laget tycks man ha svårt att tända till. 0-0 med mersmak mot hemmastarka Gefle känns ändå som en okej öppning.

Dagarna efter Gelfe-matchen är det så dags för träning på Behrn Arena igen. Det är nu jag noterar det för första gången på riktigt allvar, Patrick Walker har ingen riktig pondus i de direktiv han ger. Spelarna tycks inte lyssna och det finns inte tillstymmelse till någon glädje eller harmoni i truppen, det är möjligt att verkligheten är helt annorlunda men det är så jag tolkar mina observationer från läktarplats. Matchen mot de regerande mästarna inför drygt 11000 åskådare går helt okej, 1-1 är på intet sätt orättvist även om bägge lagen har chanser att göra. Nedim Halilovic strålar i kapp med elljuset efter sitt första allsvenska mål och i Canal+Studion sitter Jens Fjellström och Arne Hegerfors och talar sig varma för nykomlingen ÖSK och dess offensiva ytterbackar.

Efter ytterligare en oavgjord match, 1-1 borta mot Gais, börjar de första missnöjesyttringarna att dyka upp på Svartvitts forum. Många menar att Walker och laget skänkte bort poängen genom att backa hem för tidigt och ge makrillarna initiativet alldeles för lättvindigt. Återigen får vi se ett ÖSK där rädslan att förlora är större än viljan att vinna. På Valborgsmässoafton tar ÖSK ändå säsongens första viktoria då Trelleborg besegras med 2-0. Men sifforna ljuger och faktum är att TFF var rejält överlägsna under matchens första fyrtiofem och de svartvita spelarna lämnade planen till en rejäl skur burop. ÖSK kom visserligen tillbaka efter paus men det krävdes ett vådaskott (Haginge) och en feldömd straff för att Fredrik Perssons nolla skulle spräcka. Segern gav viss arbetsro men de observanta som såg bortom resultatet noterade att vårt anfallsspel inte var tillräckligt tydligt och mest tycktes gå på chans. Så långt hade våra mål, utöver de två mot TFF, varit en målvaktstabbe (Wiland) och ett skott som styrdes på en Gais-försvarare. Inte frukten av en väloljad offensiv svartvit maskin således.

Sommaren 2007. ÖSK har fått inse att man inte räcker till, frånsett en fin andra halvlek mot BP, och hedersamma förluster läggs på hög. Laget tampas med de andra nykomlingarna i botten och de som innan säsongen hade illusioner om att Svartvitt skulle vara med i toppen har fått stiga åt sidan. I stället är det avgångskrävarna och värvaförfan-typerna som håller hov på Svartvitts forum. De får allt mer medlemmar med sig och ofta får sig även bröderna Walker en skopa ovett helt utan anledning. De används som slagträn i debatten mot sin far och helt klart har man hamnat i en olycklig situation.

Den 24 Juli får vi något att gemensamt jubla över. En nygammal bekantskap, Jon Lundblad är tillbaka i ÖSK-tröjan, men precis som fallet var med Anttonens kontraktsstrul under vintern får jag känslan av att Jonaldo är inbjuden med armbågen. En tes som stöds av det faktum att Jon provtränade med Enköping tidigare under sommaren och var på väg att skriva på för laget från Sveriges närmaste stad. Laget fortsätter att gå knackigt och efter fyra raka förluster (2 x Halmstad, Kalmar och Göteborg) kräver jag i krönikeform att ÖSK skall släppa prestigen och värva klubblöse Örebro-sonen Abgar Barsom. Tyvärr dröjer det en månad (och fyra matcher) innan Abbe äntligen presenteras som nyförvärv och återigen sker det i allra sista stund. Inte en sedvanlig panikvärvning men nog borde man kunnat agera snabbare. Det borde ha legat i allas intresse. Dagarna innan det nyförvärvet blev officiellt fick Patrik Walker lämna sitt uppdrag som tränare vilket inte var ett dugg oväntat sett till hur spelet sett ut och bristen på förtroende från spelartruppen. Urban Hammar blir ny tränare och det var ett val jag personligen uppskattade enormt. Har haft förmånen att intervjua honom ett par gånger och det har varit riktigt intressant. Att Urban dessutom kan truppen och har sett merparten av våra matcher denna säsong försämrar inte läget direkt då han vet vad som felat och operation felsökning direkt kan arkiveras för att gå på nästa steg, det vill säga operation tillrättakommande.

September 2007. Nu står vi här, fyra poäng rikare. Med två lag bakom oss, med ny tränare, en bättre fungerande defensiv och ett riktigt klassförvärv. Jag tror verkligen att vi klarar oss kvar, jag vägrar se något annat scenario, men det kommer alltid en morgondag. Står ÖSK verkligen rustade för den?

Urban Hammar har ett kanonjobb på fotbollsförbundet och jag har svårt att se att han skulle lämna det. Det tvingar oss ut på tränarrekrytering och det är naturligtvis inte något enkelt jobb, speciellt som klubben tycks sakna en övergripande strategi över hur man vill spela. Man bör tänka på längre sikt och skapa, kanske inte en manual direkt, men någon form av styrdokument för vår fotbollsfilosofi. Jag hoppas verkligen att ÖSK redan har några krokar ut vad gäller tränare och tänker framåt, men något säger mig att man avvaktar säsongsavslutningen först innan man börjar agera och då är mycket värdefull tid redan förlorad, inte minst när det gäller att värva spelare som sällan väljer klubbar som är tränarlösa

Spelarmässigt känns det inte alltför förtroendeingivande. Det känns som att många spelare passerat zenit och tittar jag nedåt i leden för att hitta de här stora talangerna har jag svårt att dra på smilbanden. James Frempong givetvis, förmodligen också Erik Nilsson och Gustav Lundholm. Men i övrigt är det rätt tunnsått med talangfrön som kan växa upp och bli allsvenska stöttespelare. Talangerna i Örebro håller i stället till på väster i stan och det är alldeles uppenbart att ÖSK inte känns som den naturliga nästa steget i deras karriärer. Vad det beror på kan man diskutera i all oändlighet men personligen tror jag att Sportklubbens bristfälliga tillvaratagande på lokal talang tidigare om åren ligger oss i fatet, och lär så göra, en lång tid framöver. Här kanske Sportchefens viktigaste uppdrag ligger och inte i att jaga etablerade spelare som hoppas kunna fylla sina redan välfyllda lönekuvert med ytterligare några tusenlappar. Hamad, Garaca och Gustafson SKALL blir allsvenska i Svartvitt innan de tar steget ut i proffslivet. ÖSK måste bli en bättre språngbräda helt enkelt och inte skämmas för att ta lärdom av en klubb som Halmstad som behärskar talangförädling excellent. Gammal skåpmat måhända men det kan inte nog poängteras hur viktigt det är för klubbens fortlevnad att på egen hand (nåja, med hjälp av andra lokala klubbar) fostra elitmässiga spelare.

En föryngring av laget måste till men det går naturligtvis heller inte att bara förlita sig till talang utan även mer ärrade kämpar måste förstärka laget. Men det är inte helt lätt att hitta rätt och jag undrar hur väluppbyggt ÖSK:s scoutingnätverk verkligen är. Raka frågor om detta ger tyvärr inga svar. Men helt klart finns det talanger i Superettan (se bara på AIK som hittat Markus Jonsson, Kenny Pavey, Daniel Arnefjord Gabriel Özkan och WIlton Figureido där) men det krävs att man aktivt agerar för att luska fram dessa spelare. Inte bara ringer en agentfirma med en kravspec och ber dem fixa en spelare. Hur mycket är de som är ansvariga för rekrytering i klubben ute och tittar på spelare? Gör man femtonmilaresan till Kopparvallen för att se på Åtvidaberg-J Södra? Har man koll på de talangfulla spelarna i Carlstad United? Vi är de enda allsvenskarna i regionen och det känns som att allt för många spelare från regionen Dalarna/Värmland/Västmanland går klubben förbi.

Vi har redan degraderats en gång på grund av ekonomiska orsaker så jag förstår att klubben håller hårt i slantarna. Men det finns ingen anledning att vara dumsnåla. Spelarinvest är riktigt stadda vid kassan i nuläget och i år skall man, om prognoserna stämmer, inte behöva gå in och täcka en förlust i de löpande kostnaderna med sitt kapital. Jag hoppas verkligen att detta avspeglar sig inför nästa säsong. Det år då vår klubb firar 100 år. En satsning modell större vore både välkommen och nödvändig. Men det måste ske på fler plan samtidigt, dels måste klubben alltså bli enormt mycket bättre på att vårda sitt varumärke (främst här i staden där ÖSK ofta behandlas som något katten släpat in), dels måste man bli kollossalt mycket bättre på att tillvarata talangerna (Emra och Kevin någon?), skapa ett eget spel och utveckla spelarna i det samma.

Allt är naturligtvis inte nattsvart i klubben, det finns många positiva saker också. Men det känns som att klubben inte bara kan rulla på i samma hjulspår. Det måste till en kursändring, en nytändning och en vilja att uvecklas både på plan och som förening. Små steg har tagits i rätt riktning men en lång väg återstår. Fortfarande är ÖSK alldeles för naivt blåögda för klubbens eget bästa.

För inte skall väl en klubb av ÖSK:s dignitet och möjligheter nöja sig med att bara vara allsvenskar?