Snöplig förlust mot Dif

En jämn och trevlig match inför drygt 8000 åskådare avslutas på allra sämsta sätt, både resultat- och vädermässigt.

Lika bra att säga det med en gång. ÖSK var bra i kväll. Man vågade SPELA fotboll och attackera. Men denna match räckte det inte då det var Dif som var effektiva och gjorde målen. Inte alls ett helgerån att gästerna från Stockholm fick med sig alla poängen i bagaget men sett ur mina svartvita ÖSK-glasögon kan jag inte undgå att tycka att Sportklubben var förtjänt av minst en pinne.

Drygt 8000 åskådare fick se en böljande match med två anfallsvilliga lag. Det small på mitten, det skapades chanser och rent korpmässigt slarv blandades med teknisk briljans värdig La Liga. ÖSK fick matchens första chans då Mambo-Mumba träffade en egen spelare framför mål sedan Anttonen stått för ett rejält upplopp längs med kanten och perfekt spelat snett-inåt-bakåt. Hemmalaget skapade alltså den första farligheten men det vore lögn att påstå något annat än att den första halvtimmen gick i blårandiga tecken. Tobias Hysén tvåfotade enkelt bort en försvarare och avslutade tätt utanför och Jurica Dovicovic borde ha gjort mål då han mitt framför Alvbåge bara fick på en kvartsträff. Andreas Johansson, ursprungligt placerad som center, rörde sig över enorma ytor och var synnerligen svårmarkerad för ÖSK-försvaret. Så sakteliga fick dock Thomas & Co kontroll på "Adde" och därmed kom ÖSK också på allvar med i matchen och lyckades spela sin egen fotboll.

Svartvitt kombinerade fint på vänsterkanten vid ett par tillfällen och ett par fasta situationer resulterade i vild kalabalik framför genomstabile Dembo Touray (vilken Dif-anhängare saknar på allvar Andreas Isaksson) men bollen vägrade kategoriskt att passera mållinjen. Lars Larsen var överraskande vass som anfallare och Mambo-Mumba dominerade kraftfullt på mittfältet under första halvleks avslutande kvart. Oavgjort i halvtid var rättvis med stort plus i kanten för gästerna.

ÖSK inledde lite darrigt i andra halvleken och Mikael Danielson ådrog sig en onödig varning sedan försvaret sjabblat. Den följande frisparken signerad Andreas Johansson blev livsfarlig men Alvbåge dök ned vid sin ena stolpe och klarade, något turligt, till hörna. Så sakteliga tog ÖSK över matchen genom främst Patrik Anttonen som hade massor av ytor att attackera på då Tobias Hysén tycktes vägra att delta i defensiven. Lars Larsen gjorde mycket eleganta saker som anfallare utan att riktigt lyckas med den sista avgörande aktionen. Mambo-Mumba och Nordback vann mycket boll på mitten och man satt och myste lite allmänt över ett ÖSK-spel vi sällan fått uppleva på hemmaplan denna säsong. Herish Kuhi fick en liknande chans som Dovicovic hade i första halvlek men nickavslutet var svagt mitt på Touray som utan egentliga problem kunde avvärja. Joel Riddez drog strax därefter till på volley på Anttonens väl avvägda crossboll men återigen stod Dembo Touray i vägen. Mina anteckningar från matchen fullständigt flödar av positiva ordalag om ÖSK:s finurliga spel och Patrik Anttonen är ett namn som återkommer gång på gång. Om den killen bara kunde inse att han är duktig och lära sig att avsluta har vi en framtida landslagsytter i våra led. Nåja, kanske lite väl häftigt att prata om blågult men Anttonen var riktigt vass i dag.

Djurgården var på intet sätt ofarliga men man vägrade att ta skott utifrån. Hela tiden skulle man rulla upp ÖSK:s fyrbackslinje och allt som ofta stöp man på eget grepp och ÖSK kunde sätta igång motattacker då avsluten från Dif helt uteblev. Men lite bättre adresser på passningarna vid de kontringslägen som uppstod borde ÖSK kunnat avgöra matchen. I stället blev det gästernas duktige mittback Elias Storm som nickade in 0-1 på ett inlägg signerat Daniel Sjölund med bara ett fåtal minuter kvar att spela. Obefintlig markering i kombination med misslyckad offsidefälla kan inte annat än resultera i baklängesmål. Johan Arneng kunde sedan på övertid prickskjuta in 0-2 men då var geisten sedan länge tagen ur ÖSK:arna och målet hade egentligen bara akademisk betydelse.

Jag har svårt att vara kritisk till laget efter att man både visat stora kämpatag och fyndig fotboll. Naturligtvis är det inte bra att förlora när man ligger där man ligger men denna insats gav ändå min tro på ÖSK åter. Man måste ändå betänka att laget saknade massor utav spelare som normalt är givna i en startelva. Dessutom skall man ha i åtanke att Dif också saknade spelare och att ma nyligen gick en tuff holmgång med Juventus i CL-kvalet och bör ha varit något slitna.

Hos gästerna måste jag plussa för felfrie Dembo Touray och mycket löpvillige Andreas Johansson. Elias Storm redde upp mycket i defensiven och blev även matchvinnare med sitt första allsvenska mål. Johan Arneng och, glimtvis, Marcus Johanesson andra plusvarianter hos Dif. I ÖSK är det främst Patrik Anttonen, Robert Mambo-Mumba (vilken insats med tanke på att det var första matchen på mycket länge) och Lars Larsen som skall rosas. Martin Ingvarsson, domaren alltså, var även han mycket duktig och förtjänar sin beskärda del av lovord. Han kanske blåste någon frispark för mycket men det förtar inte udden av en helgjuten insats.

Att ÖSK:arna var laddade, förmodligen överladdade, gick inte att ta miste på. Att John Alvbåge tycktes ta stryptag på Fredrik Samuelsson när den sistnämnde orsakde en onödig hörna var inte vackert. Lars Larsen var fly förbannad på sina lagkamrater vid flera tillfällen och skällde ut dem efter noter.

Nåja, det kommer en dag även i morgon. Och efter ett par dagar till (och ett tråkigt men kanske ÖSK-gynnande landskampsupphåll) väntar Gif Sundsvall på bortaplan. Då med Furuseth Olsen, Magnus Samuelsson och kanske Patrik Haginge redo att spetsa konkurrerensen.

0 kommentarer