2012 i backspegeln (Upp som en sol... del 2)
Nu har ledningen signalerat större öppenhet mot fansen, vilket är bra. Men om den nya given inskränker sig till ett par medlemsmöten med kaffe och bullar och frågestund så tror jag att man – grovt – underskattar de många fotbollskunniga ÖSK-fansen som lever för och med laget. Inte heller tror jag att alla befintliga och potentiella sponsorer automatiskt halar fram plånboken.
För ett år sedan skrev undertecknad ett längre inlägg på SF som sammanfattning på mina känslor efter säsongen, ett inlägg som sedermera blev en gästkrönika. Det känns inte mindre motiverat att fästa sina tankar på pränt efter katastrofåret 2012, så varsågod, den som är hågad att läsa spridda tankar från ett svartvitt hjärta. Men för att få en större bild vill jag gå tillbaka två år.
För två år sedan, hösten 2010, var man omåttligt stolt som ÖSK:are. Vårt lag hade presterat en offensiv fotboll som gav eko över hela Sverige. Vi hade förödmjukat guldaspiranten Helsingborg. Jag minns en kväll då ÖSK mötte Gefle och klasskillnaden som var markant. Efteråt skrev Gefle Dagblads korrespondent en ödmjuk krönika om inte bara den svartvita överlägsenheten på plan men även hur väl man blev bemött på Behrn Arena. Ja, man kände sannerligen stolthet över en klubb i toppklass i alla avseenden, och ingen kunde väl i sin vildaste fantasi tänka sig att rollerna två år senare skulle vara ombytta och att ÖSK skulle spela ut sig ur fotbollens finrum.
Eller kunde man det? När man nyktert betraktade matchstatistiken kunde man konstatera att vi faktiskt förlorade ganska många matcher 2010 och att vår tredjeplats var ett resultat av att vi nästan helt undvek att spela oavgjort och därmed fick bra betalt med trepoängssystemet. Några påpekade det många märkte: Sixten Boströms oförmåga att göra taktiska förändringar för att ändra en matchbild och lagets oförmåga att vända ett underläge.
Ett skäl till oro för framtida spelaraffärer var redan Porokara-affären i början av 2010. Först trumpetades det ut att Porokara skulle säljas till Maccabi Haifa för sju miljoner, vilket skulle utgöra ÖSK:s största försäljning på många år och signalera ÖSK som språngbräda ut i Europa samtidigt som det gav klirr i kassan. På något underligt sätt klantades affären bort. Många av oss fans tog sig för pannan när det blev klart att man skickat med Oliver Cabrera, Porokaras agent och en man som satt på flera stolar, för att slutföra affären. Dessutom hade han redan ett mycket välförtjänt dåligt rykte.
Inte oväntat lyckades Cabrera reta upp den israeliska klubben med ohemula krav och affären gick i stöpet. Många, för att inte säga alla, misstänkte att Cabrera övertygat Porokara om att det var bättre för honom att spela av kontraktet och gå gratis som bosman för att på så sätt få en fetare sign-on, vilket också skulle göra Cabrera själv rikare. Därefter fick vi se en mätt Porokara spela av sitt kontrakt, men som Boströms värvning likväl given i startelvan trots att han underpresterade. Det som förvånade och oroade många fans var hur ansvariga kunde undgå att se det alla såg och hantera affären så illa. Men allt detta var mindre smolk i bägaren för de allra flesta – vår kuva pekade rakt uppåt och det talades om guld 2011.
Vi vet alla hur det gick. Sixten Boströms lagbygge krackelerade och föll samman. Den stora omsättningen på spelare nämndes som en orsak. Oturliga skador på våra toppforwards Haddad och Atashkadeh var en annan. Men många insåg nu klart att problemen gick djupare än så, och oförmågan att vända underlägen blev pinsamt tydlig. För flertalet ÖSK:are som levt med fotboll var det tydligt att Boström hade dansat en sommar men att han nu gjort sitt och att det behövdes en ny kraft. Därför var många förvånade då klubben på sommaren förlängde med Boström över ytterligare två säsonger. Senare läckte det ut att det var en oenig styrelse som med en rösts övervikt röstade för denna förlängning. Det som var förvånande var hur ja-sidan i styrelsen tänkte. Hade de inte sett samma matcher som vi andra? Hade de inte också sett hur Boströms koncept gått i stå? Hade de inte märkt signalerna om dålig eller obefintlig kommunikation med många av spelarna?
Hösten 2011 vill man helst glömma. Förlusterna fortsatte att radas upp, det stora publikraset började, och vi fans hoppades på nya tag men såg också med oro fram emot säsongen 2012.
Årets stora värvningar var Tobias Grahn och Daniel Bamberg, och efter John Alvbåges flytt jagades en ny meriterad målvakt. Förlusten av just Alvbåge och fixstjärnan Nordin Gerzic hade skapat stora tomrum, och Grahn och Bamberg sågs nog som goda alternativ att fylla tomrummet på mittfältet, sett till deras meriter. Själv saknade jag i likhet med alla andra Gerzic, samtidigt som jag konstaterade att han endast under ett par matcher hade nått upp till samma nivå som 2010 då han förmodligen var Allsvenskans bäste mittfältare. Med en mätt och träningsskygg (?) Gerzic vore det nog bäst för båda parter att han sökte nya utmaningar istället för att gå på trekvartsfart och likväl vara given. Så tänkte jag och nog fler med mig. Nordin ska ha all heder för att han tecknade flerårskontrakt och därmed såg till att klubben fick ordentligt betalt, något vi ÖSK:are inte direkt har varit bortskämda med. Och han är välkommen tillbaka.
Nu infriade varken Grahn eller Bamberg förväntningarna. Grahn gjorde ett par riktigt bra matcher under våren men excellerade annars mest i sin gamla förmåga att samla på sig gula kort och har nu dragit vidare, lämnande endast ett stort hål i klubbkassan efter sig. Bamberg, som enligt eniga Norrköpingssupportrar gör sig bäst på kanten, har mest spelat i mitten och varit knappt godkänd men inte mer.
På målvaktssidan fick vi två på pappret hyggliga namn: gamle MFF-målvakten Jonas Sandqvist och Tomer Chencinski som utsetts till finska ligans bäste målvakt 2011. Det skulle snart visa sig att Chencinski var en fullkomligt orädd målvakt som var villig att offra sig själv och knocka både med- och motspelare för att nå bollen, men även att han var en oslipad diamant som ibland agerade oortodoxt med utrusningar som förde tankarna till Bruce Grobbelaar. Något som visade sig dyrbart i några matcher. Det skulle också visa sig att något hänt med Jonas Sandqvists psyke. Trots sin längd agerade han räddhågset och osäkert i sitt straffområde och vi fick vänja oss vid minst ett ”billigt” baklängesmål i varje match han stod – alltså en uppförsbacke eftersom vi då behövde göra minst två för att vinna.
Årets säsong började lika miserabelt som den föregående slutade, och trots stort spelövertag i vissa matcher hade vårt lag inte skrapat ihop en enda vinst fram till sommaruppehållet. Då – äntligen och ett år för sent enligt många av oss – avpolletterades Boström, som dock satt på kontrakt över 2013 och förmodligen inte blev så billig att lösa ut.
Efter alla motgångar är det bara rättvist med lite tur också. I precis samma skede som Boström avpolletterades fick Per-Ola Ljung gå från Helsingborg efter att ha varit i hög grad delaktig i deras framgångar. Alltså var han plötsligt och oväntat tillgänglig och där ska styrelsen ha beröm för snabbt agerande då man kontrakterade honom.
Vad skulle nu hända? Det är väl känt att ett tränarbyte i sig har en psykologisk effekt på ett lag, i varje fall initialt. När Ljung inledde med två raka segrar, borta mot GAIS och hemma mot vårt stora spöke MFF – där vi faktiskt vände underläge till seger för första gången på nästan två år – visste glädjen inga gränser och det hela var som något taget ur gamla Rekordmagasinet. Sedan började resultaten gå emot oss igen, och alla insåg att Ljung som tagit över ett lag i fritt fall och nästan klart för Superettan, nu måste börja bygga från grunden och att det är ett långsiktigt arbete. Positivt var att han deklarerat sig beredd att följa med laget ner i Superettan och bygga vidare för nytt avancemang. Positivt var också de signaler vi fick om en helt ny stämning i laget och en helt annan kommunikation med spelarna.
Om jag ska rikta någon kritik alls mot Ljung så är det att han enligt min mening körde för länge med Sandqvist i målet, tills det blev oemotsägligt klart att han inte pallade. När Chencinski återfick platsen tackade han för förtroendet och visade med sitt spel att han nog borde ha varit vår förstemålvakt ända sedan våren. Jag kan förstå att Ljung, som känner till Sandqvists potential sedan tidigare, ville ge honom förtroende att spela sig i form och återfå sitt sargade självförtroende, och jag känner stor respekt för det. Det kunde ha fungerat. Tyvärr föll det inte väl ut, och det kostade oss förmodligen en del poäng som vi så väl hade behövt. Nu är Sandqvist på väg bort och det spekuleras om vilken målvakt som ska komma in istället. För min del anser jag att Chencinski visat att han är vår förstemålvakt och säkert en av de allra bästa målvakterna i Superettan. Med lite skolning kan han bli ännu bättre.
Nu håller vi alla på att mentalt ställa om oss till det faktum att vi spelar i Superettan nästa säsong. Det är inte helt lätt. Lite till mans ställer vi oss frågan: Hur kunde det gå så här? Alla vet att det inte bara är att studsa upp igen (Lex Hammarby m. fl.) och att det kan bli en lång ökenvandring som till och med kan leda längre ner i seriesystemet (Lex Trelleborg). Som ett fan till ett konkurrerande Superettanlag så klokt konstaterade på ÖSK:s forum, så är det inte finlir som ger segrar där, utan de som vill mest vinner matcherna. Det verkar också som om Ljung är inställd på det och satsar på fysiskt stabila spelare inför 2013 (ex. Lumbana) snarare än ”lirare” (ex. Antonnen). Jag beklagar verkligen att Antonnen försvinner; hans klockrena inlägg skulle ge många mål i Superettan.
Två spelare jag definitivt kommer att sakna är Andreas Haddad och Valdet Rama. Haddad känner jag stort medlidande med eftersom han trots skadehistoria visade klass under de få månader han fick vara hel. Oskadad hade han kunnat vinna Allsvenskans skytteliga, det är jag övertygad om. Valdet Rama är en fotbollsbohem och humörspelare som inte tycker det är roligt att jobba hemåt, och helst vill han ta bollen vid mittlinjen, gå igenom hela motståndarlaget och stänka in den. Jag inser problemet med en sådan spelare i laget, men oj vilka läckerheter han har bjudit oss på när han har varit på spelhumör. Efter förra säsongens uppvisningar och respekten han åtnjöt från motståndarlagen var väl många övertygade om att han skulle säljas utomlands under året för dyra pengar. Av det blev intet, och efter en misslyckad säsong kommer han att försvinna ändå, förmodligen för kaffepengar om han inte går som bosman. Tråkigt.
Ett stålbad väntar och klubben tvingas nu rätta munnen efter en betydligt magrare matsäck med uteblivna premier, TV-intäkter och publikintäkter. Allvarligast är nog helt klart publikraset. Förändringar har skett och sker. Boström, senare följd av andretränaren Mosander, gick. Sportchefen Lennart Sjögren har tagit konsekvensen av det sportsliga fiaskot och är på väg bort – möjligen har han något orättvist fått klä skott eftersom han haft ramar och riktlinjer att rätta sig efter. Spelartruppen kommer att krympas starkt. Och styrelsens ansvar för nedflyttningen? Frågan hänger i luften och låter sig inte så lätt viftas bort. Förre ÖSK-spelaren Alejandro Bedoya var inte nådig i sin kritik när nedflyttningen var ett faktum, och menade att alltför många i styrelsen inte kan fotboll. Ett påstående som inte direkt vederläggs av förlängningen med Sixten Boström; senfärdigheten att agera när det stod klart vartåt det hela barkade; märkliga kontraktsskrivningar där långtidskontrakt visade sig betyda något helt annat (Lex Ajdarevic); kortsiktiga ”budgetlösningar” på forwardssidan (Lex Flood, Brunet). Med mera.
Nu har ledningen signalerat större öppenhet mot fansen, vilket är bra. Men om den nya given inskränker sig till ett par medlemsmöten med kaffe och bullar och frågestund så tror jag att man – grovt – underskattar de många fotbollskunniga ÖSK-fansen som lever för och med laget. Inte heller tror jag att alla befintliga och potentiella sponsorer automatiskt halar fram plånboken. De anser sig nog ha rätt att få se tydliga tecken på att styrelsen självkritiskt granskar hur de skött sitt fögderi – vilket borde vara givet när en klubb med så goda förutsättningar degraderas – men några sådana tecken har vi ännu inte sett.
Efter den orättfärdiga nedflyttningen 2004 sedan slöt hela staden med näringsliv och åskådare kring klubben i allas hjärta och deltog med glädje i revanschen och den resa mot framgång som påbörjats. Det är inte alls säkert att man flockas kring ett lag som av ”egen kraft” spelat ner sig till degradering. Men jag hoppas att jag har fel.
Positivt är att vi nu har en tränartrojka som lovar gott: P-O Ljung, Alexander Axén och Axel Kjäll. Säkert är också revanschlustan stor i laget. Inbetalningskortet för medlemskap damp ner i posten häromdagen. Självklart kommer jag i likhet med er andra fans att fortsätta stödja laget i mitt hjärta, även om jag inte är överlycklig över hur det skötts. Jag kommer också att sitta på min säsongsplats och heja, jubla (och kanske lida), även om det är Östersund och inte AIK som kommer på besök. Jag hoppas att vår sejour i Superettan blir kort och att vi får återuppleva den magiska stämningen på ett fullsatt Behrn Arena snart igen när vi åter krossar Helsingborg med 3-0.
